Rocket to Russia

Årets sista dygn innebär för de flesta yngre förväntan. Förväntan inför alla de fantastiska fyrverkerier man ska få se och - om man har åldern inne - få avfyra helt på egen hand. Det för osökt tankarna till speciella fyrverkeriupplevelser. Jag har tre, och de har alla två gemensamma nämnare: 1994 och att jag faktiskt inte var speciellt ung. Vilket kanske kan ses som aningen genant i något av fallen.

Det första på topp 3 utspelade sig den 9 september 1992 i Helsingfors. Sverige mötte Finland borta i VM-kval inför VM 1994. Innan resan var vi ett stort gäng som möttes vid Zinken innan vi skulle ta färjan över till tusen sjöars land för att se Sverige ta sig vidare till VM i USA (gossarna från norra och södra förorterna tog för övrigt en gemensam färja i sant blågult tecken medan de som satt och räknade pappas pengar under svampen på Stureplan tog en egen färja eftersom de inte vågade gå ombord på den gemensamma). På den tiden fanns det en järnhandel i korsningen Hornsgatan/Ringvägen (vi återkommer faktiskt till den senare på listan) och några hade köpt upp vad som kändes som norra Europas största lager av bengaliska eldar. Alla blev ombedda att stoppa på sig så många det gick, och undertecknad drog givetvis sitt strå till stacken.

Väl i Helsingfors uppsökte vi ungefär lika många pubar som Alko innan vi hamnade inne på arenan. Men mitt under första halvlek började vissa i den svenska klacken att bränna av bengaler som hade fått Lars-Åke Lagrell att sätta det sura äpple han för jämnan verkar gnaga på i halsen flera gånger om. Min första tanke var att "Shit, det här kommer bergis den finska bängen bli skitlack över". Min andra tanke när kravallutrustad "poliisi" stormade upp på läktaren var att "Shit, nu kommer bergis inte alla hem med båten om dom inte fimpar bengalerna". Problemet var bara att alla fimpade bengalerna. Alla utom jag som stod där som ett fån när dom muddrade mig och bestämt hävdade att jag hade fan inga bengaler eller raketer på mig. Minnet spelar en som bekant ett spratt emellanåt.

Det var raka vägen till pikétbussen (i vilken man av någon märklig anledning INTE spelade Björneborgarnas marsch). Väl på häktet tyckte de att jag skulle vara glad att jag blivit gripen för ett misstänkt brott och inte fylla. Jag fick nämligen egen cell med en rosa madrass på golvet och frukost på morgonen. De som greps för fylla fick dela cell på tre man - utan madrass och frukost. Jag fick snart även höra att Sverige vunnit med 1-0 på straff. Min första tanke när jag fick veta att straffskytten var Klas Ingesson var att det var skönt att man inte missat något fotbollsrelaterat.

07.00 dagen därpå säger han som kommer in med frukostbrickan att jag kan ta på mig och hämta ut mina tillhörigheter. Det visade sig att det inte var brottsligt att ha med sig bengaler på arenan. Så jag fick med andra ord även tillbaka min packe bengaler som jag glömt bort att jag förfogade över redan någonstans mellan Hornsgatan och terminalen. Min enda tanke då var att det var ju bra att de ser över regelverket innan match. Men det sa jag aldrig. Man ville ju inte missa partyt på färjan hem igen...

Nästa upplevelse på listan utspelade sig 1994. Under det VM som Sverige (utan min hjälp) kvalificerade sig till. Och då givetvis den dag som man förutsätter vara den mest färgsprakande som går att uppbringa: 4 juli i USA. Efter att ha kuskat land och rike runt i gruppspelet (vilket är ett jävla kuskande i det stora landet i väst) så hamnade vi till slut i Dallas. Där såg vi inte bara Sverige slå Saudiarabien med 3-1 i åttondelsfinalen i vad som är den hetaste match jag upplevt på läktaren, eller Dio i högform på en parkeringplats. Dagen efter fotbollsmatchen var det 4 juli-konsert på en arena som liknade en amfiteater. Headline denna kväll var uramerikanska The Foreigner. Med ett antal vattenfestivaler i ryggen blev man inte direkt blåst av stolen, men det kan inte förnekas att det var speciellt att få uppleva 4 juli-fyrverkerier i rödnackarnas högborg till tonerna av "I Wanna Know What Love Is"...

Den tredje, sista och förmodligen bästa fyrverkeriupplevelsen utspelade sig på nyårsafton 1994. Redan 1988 slog Systembolaget igen på lördagar. Det året satte dessutom Hammarby bandy sitt ännu ej slagna rekord med 26 raka matcher utan förlust. Och i en kvalmatch mot Skutskär i mars 1988 hade man 80 åskådare - fortfarande den lägsta publiksiffra Hammarby haft i en match av den digniteten. Men de två - Systembolaget och Hammarby - skulle komma att mötas på nytt. Nära och kära vänner gör ofta det. Den 31 december 1994 beslutade sig IK Tellus - som denna säsong varit ett av endast två lag som spöat Bajen - för att lägga en match på nyårsafton. Som om detta inte var nog var det en lördag. Som om detta inte var nog låg då tidigare nämnda järnhandel (som hade kvar några av sina fyrverkerier lådorna) kvar i korsningen Hornsgatan/Ringvägen. Och som om detta inte var nog så gjorde Systembolaget ett "stickprov" på hur det skulle funka med lördagsöppet igen (det hade något att göra med den nya alkohollagen i samband med EES-avtalet. Det dröjde sedan ända till år 2000 innan bolaget öppnade portarna vid full gavel på lördagar. Undrar varför). Kombinationen - Bajenmatch/Nyårsafton/Bolaget för första gången på sex år öppet en lördag på Rosenlundsgatan(!)/Järnhandel fulladdad med raketer vid arenan - slog väl ut. Eller hur man ska se det.

Det är den utan tvekan sjukaste idrottsupplevelse jag någonsin haft. Folk gick inte på puben innan matchen, de kom istället från Systembolaget fulladdade med brännvin. Och innan de ställde sig i kö så gjorde de ett besök på järnhandeln på hörnan och la sina sista stålar på raketer. Under hela första halvlek så åkte såväl spelare som domare och duckade för raketerna som flög på två meters höjd över isen. Under slutet av första halvlek skedde dessutom en insamling. Det gällde att få ihop så mycket pengar det bara gick till att köpa den fetaste tänkbara bomb att placera vid hörnflaggan under andra halvlek. Om vi säger så här: man (vi) lyckades med uppdraget. Och om vi säger så här: jag förstår att det tog ytterligare sex år innan Systembolaget testade lördagsöppet på nytt...

Avslutningsvis kan jag meddela att jag i kväll för första gången upplevde den första X-box-torsken någonsin mot min son. Dvs första gången jag förlorade när jag försökte vinna. Naturligtvis låter man allt som oftast en femåring vinna trots att det svider i en vinnarskalle. Men de gånger han av någon outgrundlig anledning väljer att spela FIFA och vara ett obskyrt svartgult lag från Uppland eller en pagefrilleförening med fläskkotletter som frisyrgelé sätter man givetvis hårt mot hårt och spöar skiten ur honom med Söders hjältar på motståndarnas planhalva. Men i kväll lirade vi gammal klassisk Nintendohockey. Han var USA och jag var Sverige. Han vann med 12-10. Snacka om stjärnsmäll. Det var ungefär samma omskakande upplevelse som när man hörde Rocket to Russia första gången - och plötsligt förstod jag vad sudden death innebar. Den gamle kungen av Alexander Lukas var plötsligt död. Länge leve X-boxkungen. Och må upplänningarna och fläskkotletterna aldrig få med ett lag i Nintendohockey...

Till sist vill jag önska er alla ett riktigt gott slut på detta år. Det enda jag kan lova er inför nästa år är att hålla stenhårt på min princip att aldrig skriva nykter. Det får bli mitt nyårslöfte. Se nu till att vila ut ordentligt inför 4 januari. Årets enda riktiga högtidsdag har nämligen en tendens att placera folk på sjukhus. Men det kan vi återkomma till ett annat år...

Traditionens makt

Tradition. Högtid. Ord som betyder så skilda saker för olika människor. Men tyvärr samma saker för de flesta. För de "traditionella" innebär det saker som är förknippade med religion. Det är ju av den anledningen vi har våra traditionella högtider och ledigheter. Det tackar jag för, men där går också gränsen. I övrigt väljer jag att citera Ingemar Hedenius, professor i praktisk filosofi i Uppsala: "Om det inte finns någon förnuftsmässig anledning att tro på något ska man inte göra det".

Tänk om alla vore lika förnuftiga som Ingemar. Julen är en traditionell högtid. På gott och ont. Gott eftersom den är ett andningshål i vardagen som ger möjlighet till vila (hmm, jovars) och eftertänksamhet. Ont eftersom anledningen till denna högtid är baserad på en fiktiv (om än synnerligen fantasifull) roman. Det finns ju faktiskt inga verkliga bevis för att Jesus som reell person skulle ha vandrat på vår jord mer än Läderlappen. Snarare tvärtom (även om det ska erkännas att forskare ännu ej lagt ner någon större möda på att överbevisa den senare).

Löst folk får gärna fira såväl julafton och ramadan som Hötorgsskrapornas invigning och Uno Svenningssons plats som joker i Melodifestivalen. Men jag föredrar att traditionellt fira saker som antingen är verklighetsförankrade eller intressanta - vilket inget av nämnda exempel är - och helst av allt bådadera. Men om man nu väljer att fira Jesu födelse - varför har vi då ingen helgdag i augusti för att hedra Spindelmannen, som föddes i Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962? Same, same but different. Fördelen med helgdagar är att man faktiskt kan bryta sig loss från mittfåran och fira det som verkligen betyder något för en själv personligen. För mig finns det fyra verkliga högtidsstunder under de 13 dagar som varar mellan 23 december och 4 januari.

23 december: Åhléns. Dan före dan är det självklart att man möter sina trognaste vänner i baren på våning fyra på Åhléns. Det är något man ser fram emot, vilket innebär att det är en tradition och högtid värd att värna om. För 15 år sedan var det en massiv uppslutning på Åhléns dan före dan. Då var det kafeterian två rulltrappor ned som gällde (den finns fortfarande kvar och känns fortfarande som ett lunchpang på Obs i Skövde), men sedan några år är det alltså den nya baren högst upp som gäller. Då, för 15 år sedan, fanns det dessutom en oskriven regel. De som träffades fick inte ha köpt en enda julklapp före 23 december. Idén var att man träffades på eftermiddagen, svepte ett par öl och därefter inhandlade allt som släkten kunde tänkas önska - där och då. Det var tider det. Man drog en bärs, sprang nedför rulltrapporna och köpte en bok till pappa, upp till fiket igen för en ny bärs, ut till köksavdelningen utanför och tjacka en kastrull till mamma, in för en ny bira och sedan i full (you bet) kareta ner till T-baneplanet för att inhandla en cd-skiva till brorsan. När klockan närmade sig åtta blev varuhuset helt öde - förutom oss som satt och bättrade på röstresurserna ett par våningar upp. När den sista julklappen skulle inhandlas var man normalt rätt dragen - och Åhléns helt öde. Helt plötsligt kändes det som om man var med i en tv-spelversion av "Dawn of the Dead". Det vill säga, man var den ensamme, skräckslagne kunden och den jagande zombien i en och samma person. Numera är den regeln - tyvärr - åsidosatt. Och de flesta kommer inte ens dit längre. Men vi är fortfarande ett gäng som inte skulle kunna tänka oss att dra på Kalle Anka på julafton utan att dagen innan ha varvat ner i goda vänners lag i baren på Åhléns.

24 december: Nackastatyn. Vem kom egentligen först? Stefan Magnusson eller Arne Weise? Oavsett svaret så blir det aldrig julafton på riktigt förrän man varit vid Nackastatyn på Katarina Bangata och hört Magnussons tal klockan tolv. De första tankarna denna morgon hos folk som lever utanför Södermalms sfär är förmodligen "Ska ungarna få öppna sina julklappar nu?", "När måste jag sätta in Jansson i ugnen för att den ska vara klar direkt efter Kalle?" eller "Var fan la jag tomtedräkten nu igen?" och "Kan pappa verkligen gå ut samma tid i år igen och köpa kvällstidningen?". Min första tanke på julaftonsmorgonen är "När går treans buss?". En gång i tiden var de flesta krogar i kvarteret öppna. Kinesen runt hörnan var en klassiker. Det kändes liksom rätt att gå och ta en öl på en kinakrog och säga god jul till sina vänner innan man tog pendeltåget mot Kalle Anka & Co. Det fanns faktiskt de som aldrig nådde Kalle Anka & Co utan slutade just där på eftermiddagen, sovandes över bordet efter ett antal för många öl och alldeles för få "fyla små lättöl". Men de hade ändå upplevt det enda som julafton verkligen handlar om - att fira Nackas födelsedag i goda vänners lag.

26 december: Annandagsbandy. Här har vi en stolt tradition som är högst reell. 13-0 i dag mot Boltic (de har tydligen lagt till ytterligare något namn till sitt klubbnamn, men det är helt ointressant eftersom det inte hör traditionen till). Matchen stod verkligen och vägde i 79 sekunder innan Kalle Spjuth visade vägen. Annadagsbandy är själva essensen av julen. Det är då man träffar alla kompisar från förr och det är då man inser att allt fett som julmaten innehöll inte räckte för att hålla en varm. Just i dag var det en gammal polare som på frågan i telefon om varför inte han var där svarade att "Jag glömde bort det". Att glömma bort att det är bandy på annandagen är svårare än att glömma bort när man själv har födelsedag. En annan kom med förklaringen att han hade bokat tvättstugan. Lika smart som att boka ett klanmöte i Soweto på årsdagen för Mandelas frigivning. Men resterande dryga 5000 vänner av världens vackraste sport på världens mest klassiska tidpunkt - 13.15 den 26/12 - var givetvis där.

4 januari: King's Call. Den enda riktiga högtiden på året. I alla fall innan mina barns födelse. Nu ligger deras födelsedagar på samma nivå. Sist jag arbetade den 4 januari var 1985. Jag säger sist eftersom det givetvis inte kommer att hända igen. Inte den 5 januari heller för den delen. Jag lär återkomma till detta datum när det blir dags. Men räkna inte med någon längre utläggning. En Guinness, ett glas Jameson och 12 vinyler säger mer än tusen ord detta datum. Fan, nu blev jag låg bara jag tänkte på det...

In i dimman

Hamnade för jobbets räkning i London i veckan. I tisdags kväll satt jag i hotellbaren med öl nummer X i ordningen i näven och The Guardian på bordet. Insåg att England är ett märkligt land. Hela sportbilagan inleddes med fyra (4!) helsidor cricket. Först i en dagstidning i en på avstånd hyfsat civiliserad nation. 20 hela tabloidspalter om en kroppsutövning som känns som någonting Fuglesang skulle kunna upptäcka långt där uppe i en tidigare okänd värld.

Men bland de notiser som fanns om fotboll (efter att man bläddrat en stund) så hittade jag något intressant. Jag citerar:

"Romario watch, week four: finally the old fellow justified at least some of the £80,000 that Adelaide United are reported to have paid him for four appearances in the A-League. Fifteen minutes into last weekend's home game against Newcastle Jets, Ante Covic in the visitors' goal could only parry Jason Spagnuolo's low cross from the left and Romario was on hand to bundle the loose ball over the line. It was not pretty but a tribute to his continued ability to be in the right place at least some of the time - and it took the 40-year-old to within 13 goals of his target of 1,000.

The 987th goal of his career opened the scoring for Adelaide, who went on to win 3-2 in front of a crowd of 12,214 in the Hindmarsh Stadium. Romario also provided the pass for the winning goal and five minutes from time he hit an instant drive which produced a reflex save from Covic and could have come from his personal highlights video. A minute later he was substituted, this time to allow him to enjoy a farewell ovation."

Som ni förstår var jag tvungen att beställa in en ny öl och läsa notisen från början igen. Det känns som om det bara var timmar sedan man fick en liten tår i ögat när Ante för sista gången vandrade ut från Söderstadions gräsmatta, och plötsligt befinner man sig på en hotellbar i Soho och läser om hans bedrifter nere i landet som gav kängurun ett ansikte. Och han plockar bollar ur nätet som farbror Romario av alla pensionärsmässiga spelare nesligt placerat där. Ibland känns det som om Södermalm är världens centrum...

Onsdag kväll var det dags att åka hem. Som tur var var det hederliga gamla SAS som skulle återbörda mig till Maria-Gamla stans församling. De som valt andra flygbolag sitter förmodligen kvar på Heathrow än. Ödesdagen i Lützen måste ha varit rena solskenshistorien vid jämförelse. Fem timmars väntan kostade det dock, men det kan man leva med när det finns första hjälpen i form av Guinness nära perfektion (den slutgiltiga perfektionen uppnås naturligtvis endast i Dublin) nära till hands. Dessutom kunde jag glädja mig åt att äntligen ha kommit över Survivors två första plattor - "Survivor" och "Premonition" - på cd för ynka 11 pund styck (tack Virgin Records för mina julklappar från AOR-musikens vagga - jag vet, jag är mjuk som en marshmallow ibland).

När det sedan var dags att kliva ombord mitt i natten så såg man framför sig hur man skulle sitta i halvskum belysning och dregla över en plastlåda med halvtaskig kyckling. Då kom partysignalen. På mitt kavajslag satt som alltid min Bajenpin, och när jag kliver ombord och förväntar mig ett plastigt flin och ett tillgjort "go' kvä'll" eller "välkommen" så möts jag istället av en steward som ser alldeles för glad ut för att vara spik nykter och som med hög röst börjar sjunga "Söööderbröööder glöööder!".

Snacka om uppvaknande. För mitt inre blixtrade sekvensen från filmversionen av "Twilight Zone", där John Lithgow ser ett monster käka upp vingen på flygplanet, förbi. Fast på ett positivt sätt. När det sedan var matdags försökte han (inte utan framgång) att överösa mig med alla sorters alkohol som passade till det magra utbud som fanns att erbjuda. Min spontana känsla var att han antingen var en gammal oljerock som helt bytt spår i livet, eller att han läst om hammarbyare i tidningarna under fler år och haft det som sin innersta, mest förbjudna dröm att en gång få tillhöra det högsta kastet - Die Hard Bajare. Att få sitta med "The Wild Bunch" på en SL-buss till Eskilstuna med bar överkropp och en flaska kir i byxlinningen.

Oavsett vilket måste han ha gjort stort intryck på sina kollegor. För när jag en stund senare trycker på knappen (ni vet den som det inte kommer apelsinjuice från) för att be om en flaska rödtjut säger flygvärdinnan "Självklart hammarbajar'n!".

Världsklass. SAS - connecting people...

I skuggan av Idol-Markus

Att musiken sedan 80-talet utarmats är nog de flesta överens om. Möjligtvis förutom de som vid en given tidpunkt råkar vara 13 år och har satt på Rix FM eller någon annan gudsförgäten radiokanal som med glädje bidrar till det musikaliska förfallet.

Även om man tar Idol som ett varnande exempel så är det långt ifrån de största syndarna (ska man vara helt ärlig så har ju deltagare som Daniel, Sebastian och Markus de senaste åren faktiskt kunnat sjunga). Men i mina ögon vinner man ingen respekt som fullfjädrad musiker om man inte själv kan bidra till något. Dagens musikutbud består som vi alla känner till av ”artister” som varken kan skriva en not eller textrad, än mindre kan spela ett instrument. Eller – gud förbjude – inte ens kan hålla en ren ton utanför studion. Det känns hårt att sparka på de som redan ligger, men fabriksprodukter som Britney Spears och Pink dyker osökt upp i trumhinnan (och det gör ont).

Det finns en väldigt enkel regel för att skilja smörjan från kvalitén: dansare. Om man behöver dansare på scenen så är det ett talande bevis på att man själv är så pass usel och/eller ointressant att man behöver något vid sidan om som distraherar. Det är för övrigt samma regel som kan tillämpas inom filmvärlden – om man måste fylla ut runt en tredjedel av tiden med sång- eller dansnummer så borde man från start insett att man inte hade material till en långfilm (och således gett manusförfattaren sparken). Folk får gärna tycka bra om Fred Astaire, Gene Kelly och Sound of Music. Men det hade underlättat för oss alla som älskar film om någon med huvudet på skaft låst in dem i en sång- eller dansstudio istället och låtit filmvärlden tillhöra filmskaparna. Anledningen till att filmer som Gudfadern, Alien, The Deer Hunter och Taxi Driver inte innehåller sång- och dansnummer beror faktiskt inte på att filmskapare som Coppola, Cimino, O’Bannon, Scott och Scorsese är jävligt dåliga på att skriva just sång- och dansnummer…

Men nu kom vi ifrån ämnet lite. Och dagens ämne är bra musik. Vad är bra musik? Och framför allt – vad är bra SVENSK musik? I dagens kulturellt utarmade samhälle så är det oftast EN artist som gäller i alla väder för dess fans. Han eller hon är helt enkelt bara bäst, oavsett om det gäller album, låt, röst eller låtskrivare (i och för sig ett okänt ord år 2006). En intressant aspekt är att det i stort sett inte funnits ett enda svenskt band vars debutskiva är den bästa de gjort. Debuten har snarare känts rätt töntig och/eller naiv i ett försök att vara rebellisk (vilket kan ha med de aktuella årtalen att göra). Men när den initiala glädjen över ett skivkontrakt släppt så ha de visat vilka sjukt begåvade låtskrivare de var (och fortfarande är i få fall).

Jag tänkte därför utlysa en liten omröstning för dem som av någon destruktiv anledning läser just denna blogg (ni har gott om tid att svara eftersom jag har som policy att aldrig skriva nykter, vilket begränsar min förmåga att fylla ut denna sida med text). Jag inleder givetvis med att förkunna mina egna favoriter inom svensk musikhistoria. Det är givetvis en smått omöjlig uppgift, men samtidigt visar den att musik för den som verkligen älskar musik rymmer så pass många fler aspekter och känslor än vad som i dag matas ut i etern. Och det intressanta är att när jag verkligen tänker efter så är det så långt ifrån dagens enformiga, radiostöpta form man kan tänka sig.

Det låter förmodligen helt wild and crazy för en tonåring år 2006, men jag tror faktiskt inte att min favoritlåt, favoritplatta och favoritgrupp är gemensamma för samma artist. Men årtalen har däremot en koppling. Av de sju artister eller grupper som jag anser stå för 100% av Sveriges musikhistoria så släppte tre sin bästa platta 1980, tre 1981 och en redan 1978. Där kommer automatiskt nästa intressanta fråga: är musik helt styrt av ålder? Är det kanske så att Idol-Markus faktiskt är lika bra som KSMB för dem som är 16 år i dag? Att de faktiskt tycker så betvivlar jag inte. Men faktum kvarstår att de som jag anser bär det svenska, musikaliska kulturarvet på sina axlar dessutom faktiskt skrev och spelade sin musik själva. Och de behövde inte ens några dansare…

KSMB

Jag inleder med den i mina öron bästa svenska gruppen genom tiderna. Många i min generation vet jag skulle säga nästa band på listan, men KSMB var faktiskt helt outstanding. Och deras platta ”Rika barn leka bäst” från 1981 är så bra att man blir tårögd. Om man bortser från introt så är fyra av de fem första låtarna på plattan fyra av de garanterat tjugo bästa låtar som någonsin komponerats i detta land: ”Sex noll två”, ”Polsk zchlager”, ”Blått & guld” och ”Klockan 8”.

Den väckarklockan visste var den satt, som man kanske säger i Vänersborg. Att det är en av de starkaste kandidaterna till svensk musikhistorias bästa platta råder det inga tvivel om. Och det var en skiva som åtminstone garanterade Johan Johansson priset till den bäste låtskrivaren i Sverige genom tiderna.

EBBA GRÖN

Visst, första plattan är hur kul som helst ur en rebellisk synvinkel. Men det var ”Kärlek och uppror” 1981 som skapade historia. Personligen föredrar jag låtarna i dur, dvs ”Alla visa män”, ”Till havs” och ”Turist i tillvaron”. Men det var de ångestladdade ”Svart & vitt”, ”Stockholms pärlor”, ”Mental istid”, ”Mord i mina tankar” och ”Hat & blod” som satt som en klockren spark i underlivet på det svenska ”välfärdssamhället”.

Öppningslåten ”800°” är förmodligen den enda som Idolpubliken känner till. Men det var resten av låtarna som gjorde denna platta till Sveriges kanske bästa genom tiderna.

NATIONALTEATERN

Ett av denna listas två riktigt ojämna band. Jag fullkomligt hatar de brajsega rödparollåtarna ”Hanna från Arlöv”, ”Speedy Gonzales” och ”Jack the Ripper” (ungefär som ABBA, vilka jag uteslutit på denna lista. Jag bokstavligen kräks när jag hör ”Fernando” eller ”Chiquitita”. Björn & Benny är givetvis värda en hedersplats på denna lista, men eftersom jag valt att utgå ifrån låtar på svenska så föll de bort. ABBA:s låtar på svenska led av samma naiva sjuka som övriga gruppers debutplattor på denna lista. Men jag vill samtidigt utpeka ”Hole in Your Soul” som en av de 10 bästa låtar som skrivits av en svensk någonsin. Den bevisar att ABBA hade alla chanser att vara mer rock’n’roll än Björn & Benny förmodligen vågade eller ville).
Nationalteaterns gladproggiga inställning kunde dock inte gömma Ulf Dagebys makalösa låtskrivarförmåga. 1980 släppte de plattan ”Rövarkungens ö”, och de tre första låtarna – ”Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö”, ”Sent en lördag kväll” och titellåten ”Rövarkungens ö” (samtliga skrivna av Dageby) – placerade in den i svenska musikhistoria för alltid. Att Uffe sedan spelade på Kentas begravning gjorde knappast saken sämre, men det har ingenting att göra med att jag anser ”Rövarkungens ö” vara den bästa svenska låt som någonsin gjorts.

GYLLENE TIDER

Jag misstänker att många fnyser, men gudarna ska veta att Per Gessle är Sveriges förmodligen smartaste låtskrivare genom tiderna. Vill du lära dig att skriva en hit? Ring Per Gessle!

Detta är dock på en helt annan planet än tidigare nämnda band. Här finns inte ångesten, här finns inte klassfrågan, här finns inte de existentiella frågorna. Men här finns en partyglädje som är helt osannolik. Ha en fest med jämnåriga, ha en klassåterträff, ha en nyårsvaka efter att kinapuffarna och häxpiporna tystnat och sätt på ”Moderna tider” från 1981. Om festen dör – skaffa nya polare.

Med låtar som ”Det hjärta som brinner”, ”Leva livet” och ”Kärleken är inte blind” är detta inget annat än en svensk klassiker. Själv blir jag 12 år igen när jag drar på Gyllene Tider. Gessle har fortsatt att använda sin känsliga hitnäsa. Det är givetvis effektivt (vilket listplaceringar med Roxette har visat i minst ett decennium) men det blir aldrig igen lika roligt som här. Och det var verkligen kul!

NOICE

Har någon fattat hur bra de faktiskt var? De slog igenom med ”Tonårsdrömmar”, men det var på ”Bedårande barn av sin tid” 1980 som de verkligen visade klassen. Det räckte med ”Du lever bara en gång” och titelspåret ”Bedårande barn av sin tid” (som kom efter varandra på plattan) för att Hasse Carlsson & Co för alltid skulle skriva in sig i svensk musikhistoria.

Om jag känner för att bryta ihop till musik någon gång så sätter jag på ”Changes” med Black Sabbath från ”Vol 4”. För min sambo räcker det med att höra valfri låt med Noice för hennes dag ska vara förstörd. Så pass starkt intryck hade dessa gullegossar från Gustavsberg inte bara på drömmande flickor utan även på deras pojkvänner.

DAG VAG

Några säger si, andra säger så…Jag säger att detta är listans mest ojämna band tillsammans med Nationalteatern. Ofta blev det flummigare än nöden kräver. Men en gång hittade de hyfsat rätt: med ”Palsternacka ” 1980. Hyfsat eftersom de till skillnad från övriga band på listan var konstant ojämna vilket medförde att de aldrig hade någon platta som verkligen stack ut. Men de hade istället enskilda låtar på varje platta som stack ut. På just denna platta var det naturligtvis ”Samma sak”. De flesta känner kanske inte till titeln, med om ni läser den inledande raden och kompletterar den med ”Medan stjärnorna föds och dör…” så vet ni exakt. Och det är huvudsaken. Det är samma sak…

MAGNUS UGGLA

Hur ska man egentligen förklara denna gigant bland giganter? Denna ende soloartist bland grupper på denna lista?

Om vi tidsmässigt ska hålla oss till de övriga så släppte han faktiskt plattan ”Den ljusnande framtid är vår” 1980. Men om vi ska hålla oss till det som räknas – det bästa – så får vi gå tillbaka till 1978 för att återuppleva denne småväxte rebells storhetstid. Och plattan ”Vittring”. Låten ”Asfaltbarn” är än i dag den låt som beskriver mig själv bäst. Och låten ”Vittring” finns det förmodligen ingen som är född mellan 1960 och 1980 som inte sjunger med i på fyllan…

Den enda fråga man har när det gäller Magnus Uggla är: vad i helvete var det som gick fel!?

Nu finns det säkert de som tycker att jag missat en del grupper och artister. För att enkelt reda ut vissa frågetecken så har förhoppningsvis de flesta redan upptäckt att jag bara valt de som skriver/sjunger på svenska. Det är det som dagens avsnitt handlar om, och de som känner mig väl vet att jag är rätt insnöad på klassisk hårdrock. Men det var som sagt svensk rock som detta handlar om (vilket inte innefattar 220 Volt, Talisman, Europe etc).

Det finns givetvis fler svenska rockband/artister som en del kan tycka platsar på en lista över de bästa banden/plattorna/låtskrivarna. Så jag kan redan här och nu lägga till ett som förtjänar respekt; Wilmer X. De svänger katten, men inget av det de gjort överträffar album, låt eller bandmässigt något av ovanstående. Sator är gudomliga (och Backyard Babies sparkar också stjärt) men de skriver inte på svenska.

Om någon tycker att jag missat ett uppenbart svenskt band så kan jag bara föreställa mig att det handlar om Kent eller Ulf Lundell. Till er kan jag bara säga – eller hur. Kent skulle må bra av en veckas minröjning i Irak och Ulf Lundell är Sveriges svar på Bob Dylan och Roy Orbison – musikhistoriens två mest överskattade artister (Nirvana och Guns ’n’ Roses är för övrigt musikhistoriens två mest överskattade band). Och säger du Eldkvarn så kräks jag på riktigt…

Men jag kan erkänna att det i ovanstånde band inte finns med den bäste, svenske rocksångaren genom tiderna. Han platsar eftersom han även gjorde en del saker på svenska. The one and only är givevtvis BJÖRN SKIFS. Hans karriär sabbades av att han inte ens visste att "Hooked on a Feeling" var släppt som singel. Han valde istället att fimpa musikkarriären och satsa på riktigt usel film. Men ingen kan någonsin ta ifrån honom att han är den överlägset bäste rocksångare Sverige haft (och då räknar jag även in banden jag nämnde som bara kör på engelska). Jag glömmer aldrig en kväll på Nalens bakficka där vi stod ett gäng på muggen och diskuterade vem som egentligen var den bäste rocksångaren i Sverige någonsin. In på muggen kommer då Tommy Körberg - som förmodligen är den bäste sångaren alla kategorier i Sverige - och frågar vad vi diskuterar. När vi säger att det handlar om att Björn Skifs är den bäste rocksångaren i Sverige någonsin svarar Körberg att "Ja, det är väl inget snack. Alla vet ju att Björn är Sveriges bäste rocksångare". Och om Tommy säger så så är det så...

Fan vad jag saknar...

Saknad. Vad är egentligen saknad? Jo, saknad är faktiskt själva essensen av vår stund på jorden. Det är saknaden som driver oss framåt, saknaden som inger oss hopp, saknaden som får oss att bli bättre människor. För det är saknaden som skiljer de magiska ögonblicken från den grå vardagen. Det är faktiskt saknaden som förmodligen skiljer oss från övriga djur.

Saknad är egentligen detsamma som respekt. Man saknar det man värdesätter, det man har tilltro till, det som stimulerar, det som är personligt.

Vi kan ta exempelvis fotboll.

Jag kommer att sakna Pétur Marteinsson. Jag kommer inte att sakna Fredrik Stoor. Förklaringen är enkel: Pétur är en människa som bjudit på sig själv, som öppnat sig för alla oss som älskar Hammarby, som visat sig dödlig på ett sätt som gör honom odödlig. Fredrik Stoor kommer förmodligen med tiden att bli en bättre fotbollspelare än Pétur. Men den aspekten är helt irrelevant när det kommer till saknad.

Jag saknar Mark White (sjukt, eller hur?), men jag har inte det senaste decenniet – förrän just nu – ägnat en tanke åt Roger Skalleberg. Av dessa två vet vi alla förmodligen vem som var bäst. Och vi vet samtidigt vem av dem – om någon – som vi saknar.

Det spelar ingen roll om man är bäst i världen och samtidigt verkar vara oerhört sympatisk. Den typen fyller upp dagspressen varje dag. Personligheter som Ronaldinho, Gretzky, Janne Boklöv... späckhuggaren Willy (som folk av någon outgrundlig anledning ville rädda). De saknar man på samma sätt som man saknar sin favoritkulspetspenna. Den var bäst (och dyrast), men man går inte direkt omkring och sörjer förlusten av en penna resten av livet.

När vi själva ligger där på dödsbädden betyder de ingenting. De som betyder något är de som var som du och jag. De som står för respekten. För saknaden. De man villigt hade offrat ett finger för en kväll på den lokala syltan tillsammans med.

Givetvis blir det hela lättare om den bästa och den mest sympatiska samtidigt visar sig vara en och samma person. Men det är tyvärr sällsynt. Det finns några få undantag. Som Phil Lynott, Jonas Claesson och... nej, jag sa ju att de var ytterst få.

Men om vi bara orkar stanna upp ett slag i verkligheten så inser vi rätt snabbt vad verklig saknad är. Att det är de godhjärtade och egensinniga vardagshjältarna som gör livet värt att leva. Det är därför jag saknar Peter Berggren men inte Björn Runström. Det är därför jag saknar Conny Rydqvist men inte David Karlsson. Det är därför jag saknar min katt Caesar men inte min hund Cindy. Det är därför jag saknar min spökmuräna (som jag matade med räkor ur handen) men inte min leopardmuräna (som egentligen var större och coolare men trött som fan).

Musik har en god förmåga att påkalla saknad. Och om man verkligen vill känna saknad efter någon man inte ens visste att man saknade så är Black Sabbaths "Changes" oöverträffad. Det är en fantastisk låt att känna saknad till, att totalt bryta ihop till. Och en alldeles lysande låt att sätta på om man någonsin behöver tänka efter för att inse att Tony Skopac för alltid kommer att vara större än Foppa…