Rocket to Russia

Årets sista dygn innebär för de flesta yngre förväntan. Förväntan inför alla de fantastiska fyrverkerier man ska få se och - om man har åldern inne - få avfyra helt på egen hand. Det för osökt tankarna till speciella fyrverkeriupplevelser. Jag har tre, och de har alla två gemensamma nämnare: 1994 och att jag faktiskt inte var speciellt ung. Vilket kanske kan ses som aningen genant i något av fallen.

Det första på topp 3 utspelade sig den 9 september 1992 i Helsingfors. Sverige mötte Finland borta i VM-kval inför VM 1994. Innan resan var vi ett stort gäng som möttes vid Zinken innan vi skulle ta färjan över till tusen sjöars land för att se Sverige ta sig vidare till VM i USA (gossarna från norra och södra förorterna tog för övrigt en gemensam färja i sant blågult tecken medan de som satt och räknade pappas pengar under svampen på Stureplan tog en egen färja eftersom de inte vågade gå ombord på den gemensamma). På den tiden fanns det en järnhandel i korsningen Hornsgatan/Ringvägen (vi återkommer faktiskt till den senare på listan) och några hade köpt upp vad som kändes som norra Europas största lager av bengaliska eldar. Alla blev ombedda att stoppa på sig så många det gick, och undertecknad drog givetvis sitt strå till stacken.

Väl i Helsingfors uppsökte vi ungefär lika många pubar som Alko innan vi hamnade inne på arenan. Men mitt under första halvlek började vissa i den svenska klacken att bränna av bengaler som hade fått Lars-Åke Lagrell att sätta det sura äpple han för jämnan verkar gnaga på i halsen flera gånger om. Min första tanke var att "Shit, det här kommer bergis den finska bängen bli skitlack över". Min andra tanke när kravallutrustad "poliisi" stormade upp på läktaren var att "Shit, nu kommer bergis inte alla hem med båten om dom inte fimpar bengalerna". Problemet var bara att alla fimpade bengalerna. Alla utom jag som stod där som ett fån när dom muddrade mig och bestämt hävdade att jag hade fan inga bengaler eller raketer på mig. Minnet spelar en som bekant ett spratt emellanåt.

Det var raka vägen till pikétbussen (i vilken man av någon märklig anledning INTE spelade Björneborgarnas marsch). Väl på häktet tyckte de att jag skulle vara glad att jag blivit gripen för ett misstänkt brott och inte fylla. Jag fick nämligen egen cell med en rosa madrass på golvet och frukost på morgonen. De som greps för fylla fick dela cell på tre man - utan madrass och frukost. Jag fick snart även höra att Sverige vunnit med 1-0 på straff. Min första tanke när jag fick veta att straffskytten var Klas Ingesson var att det var skönt att man inte missat något fotbollsrelaterat.

07.00 dagen därpå säger han som kommer in med frukostbrickan att jag kan ta på mig och hämta ut mina tillhörigheter. Det visade sig att det inte var brottsligt att ha med sig bengaler på arenan. Så jag fick med andra ord även tillbaka min packe bengaler som jag glömt bort att jag förfogade över redan någonstans mellan Hornsgatan och terminalen. Min enda tanke då var att det var ju bra att de ser över regelverket innan match. Men det sa jag aldrig. Man ville ju inte missa partyt på färjan hem igen...

Nästa upplevelse på listan utspelade sig 1994. Under det VM som Sverige (utan min hjälp) kvalificerade sig till. Och då givetvis den dag som man förutsätter vara den mest färgsprakande som går att uppbringa: 4 juli i USA. Efter att ha kuskat land och rike runt i gruppspelet (vilket är ett jävla kuskande i det stora landet i väst) så hamnade vi till slut i Dallas. Där såg vi inte bara Sverige slå Saudiarabien med 3-1 i åttondelsfinalen i vad som är den hetaste match jag upplevt på läktaren, eller Dio i högform på en parkeringplats. Dagen efter fotbollsmatchen var det 4 juli-konsert på en arena som liknade en amfiteater. Headline denna kväll var uramerikanska The Foreigner. Med ett antal vattenfestivaler i ryggen blev man inte direkt blåst av stolen, men det kan inte förnekas att det var speciellt att få uppleva 4 juli-fyrverkerier i rödnackarnas högborg till tonerna av "I Wanna Know What Love Is"...

Den tredje, sista och förmodligen bästa fyrverkeriupplevelsen utspelade sig på nyårsafton 1994. Redan 1988 slog Systembolaget igen på lördagar. Det året satte dessutom Hammarby bandy sitt ännu ej slagna rekord med 26 raka matcher utan förlust. Och i en kvalmatch mot Skutskär i mars 1988 hade man 80 åskådare - fortfarande den lägsta publiksiffra Hammarby haft i en match av den digniteten. Men de två - Systembolaget och Hammarby - skulle komma att mötas på nytt. Nära och kära vänner gör ofta det. Den 31 december 1994 beslutade sig IK Tellus - som denna säsong varit ett av endast två lag som spöat Bajen - för att lägga en match på nyårsafton. Som om detta inte var nog var det en lördag. Som om detta inte var nog låg då tidigare nämnda järnhandel (som hade kvar några av sina fyrverkerier lådorna) kvar i korsningen Hornsgatan/Ringvägen. Och som om detta inte var nog så gjorde Systembolaget ett "stickprov" på hur det skulle funka med lördagsöppet igen (det hade något att göra med den nya alkohollagen i samband med EES-avtalet. Det dröjde sedan ända till år 2000 innan bolaget öppnade portarna vid full gavel på lördagar. Undrar varför). Kombinationen - Bajenmatch/Nyårsafton/Bolaget för första gången på sex år öppet en lördag på Rosenlundsgatan(!)/Järnhandel fulladdad med raketer vid arenan - slog väl ut. Eller hur man ska se det.

Det är den utan tvekan sjukaste idrottsupplevelse jag någonsin haft. Folk gick inte på puben innan matchen, de kom istället från Systembolaget fulladdade med brännvin. Och innan de ställde sig i kö så gjorde de ett besök på järnhandeln på hörnan och la sina sista stålar på raketer. Under hela första halvlek så åkte såväl spelare som domare och duckade för raketerna som flög på två meters höjd över isen. Under slutet av första halvlek skedde dessutom en insamling. Det gällde att få ihop så mycket pengar det bara gick till att köpa den fetaste tänkbara bomb att placera vid hörnflaggan under andra halvlek. Om vi säger så här: man (vi) lyckades med uppdraget. Och om vi säger så här: jag förstår att det tog ytterligare sex år innan Systembolaget testade lördagsöppet på nytt...

Avslutningsvis kan jag meddela att jag i kväll för första gången upplevde den första X-box-torsken någonsin mot min son. Dvs första gången jag förlorade när jag försökte vinna. Naturligtvis låter man allt som oftast en femåring vinna trots att det svider i en vinnarskalle. Men de gånger han av någon outgrundlig anledning väljer att spela FIFA och vara ett obskyrt svartgult lag från Uppland eller en pagefrilleförening med fläskkotletter som frisyrgelé sätter man givetvis hårt mot hårt och spöar skiten ur honom med Söders hjältar på motståndarnas planhalva. Men i kväll lirade vi gammal klassisk Nintendohockey. Han var USA och jag var Sverige. Han vann med 12-10. Snacka om stjärnsmäll. Det var ungefär samma omskakande upplevelse som när man hörde Rocket to Russia första gången - och plötsligt förstod jag vad sudden death innebar. Den gamle kungen av Alexander Lukas var plötsligt död. Länge leve X-boxkungen. Och må upplänningarna och fläskkotletterna aldrig få med ett lag i Nintendohockey...

Till sist vill jag önska er alla ett riktigt gott slut på detta år. Det enda jag kan lova er inför nästa år är att hålla stenhårt på min princip att aldrig skriva nykter. Det får bli mitt nyårslöfte. Se nu till att vila ut ordentligt inför 4 januari. Årets enda riktiga högtidsdag har nämligen en tendens att placera folk på sjukhus. Men det kan vi återkomma till ett annat år...