Tänk om alla vore lika förnuftiga som Ingemar. Julen är en traditionell högtid. På gott och ont. Gott eftersom den är ett andningshål i vardagen som ger möjlighet till vila (hmm, jovars) och eftertänksamhet. Ont eftersom anledningen till denna högtid är baserad på en fiktiv (om än synnerligen fantasifull) roman. Det finns ju faktiskt inga verkliga bevis för att Jesus som reell person skulle ha vandrat på vår jord mer än Läderlappen. Snarare tvärtom (även om det ska erkännas att forskare ännu ej lagt ner någon större möda på att överbevisa den senare).Löst folk får gärna fira såväl julafton och ramadan som Hötorgsskrapornas invigning och Uno Svenningssons plats som joker i Melodifestivalen. Men jag föredrar att traditionellt fira saker som antingen är verklighetsförankrade eller intressanta - vilket inget av nämnda exempel är - och helst av allt bådadera. Men om man nu väljer att fira Jesu födelse - varför har vi då ingen helgdag i augusti för att hedra Spindelmannen, som föddes i Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962? Same, same but different. Fördelen med helgdagar är att man faktiskt kan bryta sig loss från mittfåran och fira det som verkligen betyder något för en själv personligen. För mig finns det fyra verkliga högtidsstunder under de 13 dagar som varar mellan 23 december och 4 januari.
23 december: Åhléns. Dan före dan är det självklart att man möter sina trognaste vänner i baren på våning fyra på Åhléns. Det är något man ser fram emot, vilket innebär att det är en tradition och högtid värd att värna om. För 15 år sedan var det en massiv uppslutning på Åhléns dan före dan. Då var det kafeterian två rulltrappor ned som gällde (den finns fortfarande kvar och känns fortfarande som ett lunchpang på Obs i Skövde), men sedan några år är det alltså den nya baren högst upp som gäller. Då, för 15 år sedan, fanns det dessutom en oskriven regel. De som träffades fick inte ha köpt en enda julklapp före 23 december. Idén var att man träffades på eftermiddagen, svepte ett par öl och därefter inhandlade allt som släkten kunde tänkas önska - där och då. Det var tider det. Man drog en bärs, sprang nedför rulltrapporna och köpte en bok till pappa, upp till fiket igen för en ny bärs, ut till köksavdelningen utanför och tjacka en kastrull till mamma, in för en ny bira och sedan i full (you bet) kareta ner till T-baneplanet för att inhandla en cd-skiva till brorsan. När klockan närmade sig åtta blev varuhuset helt öde - förutom oss som satt och bättrade på röstresurserna ett par våningar upp. När den sista julklappen skulle inhandlas var man normalt rätt dragen - och Åhléns helt öde. Helt plötsligt kändes det som om man var med i en tv-spelversion av "Dawn of the Dead". Det vill säga, man var den ensamme, skräckslagne kunden och den jagande zombien i en och samma person. Numera är den regeln - tyvärr - åsidosatt. Och de flesta kommer inte ens dit längre. Men vi är fortfarande ett gäng som inte skulle kunna tänka oss att dra på Kalle Anka på julafton utan att dagen innan ha varvat ner i goda vänners lag i baren på Åhléns.
24 december: Nackastatyn. Vem kom egentligen först? Stefan Magnusson eller Arne Weise? Oavsett svaret så blir det aldrig julafton på riktigt förrän man varit vid Nackastatyn på Katarina Bangata och hört Magnussons tal klockan tolv. De första tankarna denna morgon hos folk som lever utanför Södermalms sfär är förmodligen "Ska ungarna få öppna sina julklappar nu?", "När måste jag sätta in Jansson i ugnen för att den ska vara klar direkt efter Kalle?" eller "Var fan la jag tomtedräkten nu igen?" och "Kan pappa verkligen gå ut samma tid i år igen och köpa kvällstidningen?". Min första tanke på julaftonsmorgonen är "När går treans buss?". En gång i tiden var de flesta krogar i kvarteret öppna. Kinesen runt hörnan var en klassiker. Det kändes liksom rätt att gå och ta en öl på en kinakrog och säga god jul till sina vänner innan man tog pendeltåget mot Kalle Anka & Co. Det fanns faktiskt de som aldrig nådde Kalle Anka & Co utan slutade just där på eftermiddagen, sovandes över bordet efter ett antal för många öl och alldeles för få "fyla små lättöl". Men de hade ändå upplevt det enda som julafton verkligen handlar om - att fira Nackas födelsedag i goda vänners lag.
26 december: Annandagsbandy. Här har vi en stolt tradition som är högst reell. 13-0 i dag mot Boltic (de har tydligen lagt till ytterligare något namn till sitt klubbnamn, men det är helt ointressant eftersom det inte hör traditionen till). Matchen stod verkligen och vägde i 79 sekunder innan Kalle Spjuth visade vägen. Annadagsbandy är själva essensen av julen. Det är då man träffar alla kompisar från förr och det är då man inser att allt fett som julmaten innehöll inte räckte för att hålla en varm. Just i dag var det en gammal polare som på frågan i telefon om varför inte han var där svarade att "Jag glömde bort det". Att glömma bort att det är bandy på annandagen är svårare än att glömma bort när man själv har födelsedag. En annan kom med förklaringen att han hade bokat tvättstugan. Lika smart som att boka ett klanmöte i Soweto på årsdagen för Mandelas frigivning. Men resterande dryga 5000 vänner av världens vackraste sport på världens mest klassiska tidpunkt - 13.15 den 26/12 - var givetvis där.
4 januari: King's Call. Den enda riktiga högtiden på året. I alla fall innan mina barns födelse. Nu ligger deras födelsedagar på samma nivå. Sist jag arbetade den 4 januari var 1985. Jag säger sist eftersom det givetvis inte kommer att hända igen. Inte den 5 januari heller för den delen. Jag lär återkomma till detta datum när det blir dags. Men räkna inte med någon längre utläggning. En Guinness, ett glas Jameson och 12 vinyler säger mer än tusen ord detta datum. Fan, nu blev jag låg bara jag tänkte på det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar