Nää... det känns OK

Att idrottsmän inte alltid betraktas som kärnfysiker kan givetvis ha sin orsak i att majoriteten börjar alla sina svar till journalister med "Nää...". Rätt fascinerande. Den oerhört djuplodande frågan "Hur känns det?" får nästan automatiskt det lika begåvade svaret "Nää... det känns rätt bra". "Det måste ha känts rätt bra när du gjorde mål?" replikeras med "Nää... det kändes ju rätt bra när jag gjorde mål".

Nu är det lätt att hacka på Henke Larsson, som närmast är att betrakta som en olympisk mästare på "Nää"-svaren (nej, det var inte positivt menat, det hade varit bättre för mänskligheten om han och alla andra idrottsmän närvarat vid svenskalektionerna istället för att bolla gris på skolgården). Men denna sjuka är framför allt nästan genomgående gemensam för alla hockeyspelare. Ni vet, samma lirare som alltid svarar Dire Straits på frågan om favoritmusik.

Men om man nu ska bortse ifrån den stereotypa bilden av hockeyspelare (eller håkky, som jag föredrar att stava det eftersom det ger en mer korrekt sinnesbild) så borde man ändå förutsätta att den av dessa fantaster - som är ensam om att ha fler skivor hemma i skivhyllan än de som Dire Straits har gett ut - samtidigt borde vara någorlunda förnuftig. Dvs vd:n för Svenska hockeyligan - Peter Gudmundsson.

Så vad åstadkommer han? Jo, han utlyser en tävling där man kan vinna 50.000 kronor om man röstar fram den "bästa" tacklingen i Elitserien. Att den ende store utövaren i bandy i badkar sedan Pelle Lindbergh - Peter Forsberg - kan vara den ende i modern tid som uppsökt en akutmottagning fler gånger än undertecknad borde vara ett tecken på att denna tävling nästan är lika begåvad som att utlysa en om vem som kan spränga sig själv i luften flest gånger i Gazaremsan.

Som av en händelse så spelar Foppa nu i Philadelphia, laget som var ökända för sina "tuffa" poliser (som inte ens hade kommit till "Nää" i sin vokabulär). Något man tyckte var häftigt när man var åtta år gammal. Och som Peter Gudmundsson uppenbarligen fortfarande tycker är häftigt, 30 år för sent. Uppenbarligen har han nog att göra med att få omgång 912 av Elitserien lika attraktiv som omgång 911.

Jag räknade en gång ut att om man skulle ha ett rimligt flöde av matcher per vintervecka - enligt de antal omgångar som spelas i Elitserien, så skulle man inom fyra år påbörja kvartsfinalserien samtidigt som första omgången av nästa säsongs grundserie spelades. Och så undrar de varför håkkyn är död...

En annan anledning är något vi egentligen inte borde ge minsta bokstav i utrymme: så kallade cheerleaders. Där hade åtminstone Bajen Fans så pass mycket stake att när Hammarby för första gången använde sig av detta förhatliga tidsfördriv så kontaktade de Hammarby Hockey dagen efter och gav dem ultimatumet att de fick välja mellan lättklädda niondeklassare och sjungande supportrar. Som tur var valde Bajen rätt. Inte för att det verkar hjälpa så mycket i dagsläget dock, men ändå...

Men som principsak är det sannerligen ett val på liv eller död. Om man behöver något som drar uppmärksamheten från det huvudsakliga så är det ett glasklart bevis för att det huvudsakliga saknar intresse. Sång- och dansnummer i filmer är ett. Det är mycket möjligt att Ginger Rogers, Fred Astaire, Nils Poppe, Julie Andrews och Gene Kelly var gudabenådade dansare och sångare. Jag kunde inte bry mig mindre. Det enda jag kan ifrågasätta är varför de då ställde sig framför kameran istället för framför mickstativet eller på dansgolvet.

För mig är denna form av distraktion ett bevis på att det huvudsakliga är så jävla tråkigt att man tvingas ha något annat att fästa blicken vid. Det kan vara en lättklädd, 15-årig skolflicka i idrottssammanhang eller ett sång- eller dansnummer i en film. Kontentan är ändå densamma: sporten suger eller manusförfattaren har inte fått ihop en story som håller i 90 minuter. Tack gode gud för att Bajen räddade Charlie Davies från detta omänskliga öde.

Ett öde som flera hjärntvättade svenskar inte verkar vara räddade ifrån är ickesporter som curling och skidskytte. Egentligen står det under min värdighet att uttala mig om dessa, speciellt som jag redan spytt min galla över gympaleken innebandy. Men "idrottsgalan" tvingar mig. Om vi börjar med det minst upprörande (det är med andra ord bara skitupprörande) så känns det ibland som om vi svenskar har en mentalitet som vore bättre idrottsligt förenat med Sudan. För endast i detta land kan vi göra en utövare av en ickesport som skidskytte till nationalhjälte.

Jag var så förbannat glad när Magdalena Forsberg äntligen lade skidorna... och stavarna... och bössan... och patronerna... och gevärsselen... och vallan på hyllan. Jag tänkte att "Äntligen kan vi få koncentrera oss på vad vi verkligen är bra på och som vad som räknas!". Vi är en pyttenation som kan vara oerhört stolta över framgångar som nationer i samma storlek bara kan drömma om. Som, typ, Sudan. Men lik förbannat ska vissa börja väsnas över "framgångar" i gymnastiska övningar som ingen har behov av. Bara för att vi råkar ha någon som är bra på det (i likhet med det blågula laget från Uppland i spökboll med plastpinnar).

Om vi har ett metadonoffer från Säters slutna avdelning som är bäst i världen på att äta bajs så skulle jag inte direkt öppna med det om jag möter Brasilianska fotbollens förbundskapten Dunga. Men i den här nationen gör vi tydligen det. "Hallå, vi har en tjej som heter ACO som är bäst i världen på att åka skidor - och skjuta - samtidigt!". Apoteket var god dröj...

Eller idrottsgalan. "Årets idrottsprestation" utfördes enligt juryn av någon kvinna med 80-talsfrisyr som kastade iväg en sten längs en isbana. En "bedrift" 9 av 10 svenskar klarar av på tio försök på fyllan med viss tur. Samtidigt hade vi en person som efter att ha slitit av hälsenan (tänk bara den tanken) kom tillbaka och satte världsrekord i höjdhopp. Något inte ens två av jordens befolkning klarar av oavsett promillehalt och hur många försök de än får. Det sätter det hela i viss proportion. Och tyvärr även på fyllan utnämnda jurygrupper i vår patetiska nation i samma proportion till övriga.

Tyvärr är jag ateist. Om så inte vore fallet hade jag förlitat mig till att gud förintat alla utövare av curling, innebandy och skidskytte över en natt. Jag menar, folk skrattar åt Nordisk kombination. Där har åtminstone alla utövare samma typ av utrustning: skidor. Som jag sagt tidigare - passa er för casting från helikopter...

När vi ändå är inne på musik (nåja, vi var åtminstone det tidigare) så vill jag erkänna att jag (i sann gammal mossig Roisin Dubh-anda) fått ett nytt favoritband: Tierra Santa. För knappt en vecka sedan var jag hos en god vän som har en riktigt bra supporterbutik i Gamla stan. Han hade då varit i Barcelona och hemma hos personen han sov hos fått höra en skiva. Skivan var "Indomable" från 2003 och gruppen var alltså Tierra Santa.

Jag fick en kopia och blev helt torsk direkt. Så även min sambo (vilket hör till ovanligheten då hon normalt sett är min hårdare, mer skramliga hälft). Efter vissa undersökningar visade det sig att Sound Pollution i Gamla stan är den enda skivbutik i Stockholm som saluför Tierra Santa. Det visade sig även att min gode vän i måndags varit där innan mig, för när jag frågade efter bandet svarade killen bakom disken att "Det var fan vad de var populära helt plötsligt. Här har ingen köpt en skiva på fem år och så säljer jag två samma dag".

I dag var jag där och skaffade mig min femte Tierra Santa-platta, och då började han till slut fråga vad det var fråga om (han fick nämligen ringa till lagret varifrån en snubbe fick komma med skivorna). Jag svarade då samma sak som jag säger till er alla nu: Om ni är lika mossiga som jag och fullkomligt dyrkar NWOBHM så är Tierra Santa det bästa ni kan höra. Det låter med andra ord som klassisk Iron Maiden, Saxon och Accept med inslag av lite dalaoljig Sator - på spanska! Till saken hör att jag aldrig tidigare i mitt liv införskaffat fem skivor med ett och samma band på en vecka. Och då är jag ändå skivnörd...

Till sist vill jag bara säga att varje bokstav i detta inlägg är tillägnat Lelle. Var du än befinner dig nu så är den Lelle jag en gång lärde känna djupt saknad. All kärlek till dig i dag och för en lång tid framåt. Hälsa Phil, Bon, Kenta, Stoffe & grabbarna...