Spökboll med plastpinnar. Wow.

Visst är det charmigt att Lilla Sportspegeln ibland tar upp ickesporter som barn är så förtjusta i. Vad som inte är lika charmigt är när dessa gamla gympalekar får verklig sändningstid i nationell, markbunden sport-TV. Att denna synd även kan uppta flera sidor i våra största dagstidningar är naturligtvis lika illa, men vi har tyvärr vant oss vid att 2000-talets journalistik handlar om just kvasikändisar och ickeföreteelser.

I kväll tog en blågul (de kallar sig själva svartgula, men vi med föräldrar som inte är släkt med varandra kan ju med egna ögon se att deras klubbmärke är blått och gult och inte svart och gult) förening från Uppland ”Europacupguld” i gympaleken innebandy (undrar om det var laget som hade det blåa eller det gula tygbandet snett över bröstet). Wow, liksom. Idrottvärlden håller andan. Sambastämning hos Korv-Ingvar. Klackarna i taket i Blåkulla. Party on…

Det enda man med säkerhet känner till om innebandy – som närmast kan liknas vid spökboll med en plastpinnar – är att klubbnamnen i 90 procent av fallen inte bär ortnamn, utan något påhittat som låter som någon löjlig bifigur i en dubbad Koreaversion av Sagan om ringen. De numera regerande Europamästarna känner vi dock igen till namnet, en allmän idrottklubb (snacka om rotlöst) som numera tar alla chanser att jubla åt märkliga bedrifter i så kallade gymnastiska sammanhang. På Södermalm vet man att man skulle vara en given segerkandidat till Champions League-titeln i fyllstyrning på snodd damcykel eller flask- och burkpantning. Inte fan behöver vi europeiska cuper och tillsnikad mediatid för att slå oss på bröstet där.

Föreningen pappas välgödda fläskkotlettpojkar från ingenstans börjar ju också bli på dekis i alla sporter, så räkna med att även de framöver försöker sno till sig både mediatid och titlar i (dyrare) ickesporter. Och jag tror faktiskt att de kan bli ruggigt giftiga på casting från helikopter…

Avslutningsvis vill jag bara kommentera kvällens MTV-sändning där TV-kanalen VH1 listade tidernas 40 bästa hårdrocklåtar (nej, det heter inte hårdrockslåtar på svenska, lika lite som det heter popslåtar eller rapslåtar, även om det sistnämnda skulle vara rätt passande). Som en god vän så rätt påpekade så märktes det tydligt att det var hamburgerstinna individer från det stora, förvirrade landet i väst som hade röstat. Men på det stora hela var topp 10 okej. Iron Man som vinnare var faktiskt inte helt åt skogen. Inte heller Number of the Beast, Detroit Rock City, Master of Puppets och Ace of Spades på samma slutliga dekalog över skinnpaltornas och patronbältenas historia.

Men att få in Welcome to the Jungle på plats två är inget annat än ett skämt. På min lista skulle den inte ens platsa på topp 402 (det är nästan så att Guns ’N’ Roses inte skulle platsa bland de 402 bästa banden). Och så är det givetvis en skymf mot den store Bon Scott att Back in Black tar sig in på plats fyra. Om jag verkligen är snäll så är det möjligt att den är den bästa låt som gjorts med det nuvarande coverbandet med samma namn som har en kråka vid namn Brian Johnson vid micken. Men det innebär att den som bäst kan komma på plats 46. Av AC/DC:s låtar alltså, eftersom Bon sjöng på de enda 45 som egentligen räknas…