Mellan himmel och helvete...

I väntan på sommarens i särklass största händelse - Heaven and Hell på Sweden Rock Festivals stora scen klockan 23.30 torsdagen den 7 juni - kan man nu i helgen stå inför den största händelsen under... snudd på en livstid. Givetvis är barnens födelse och fotbollsguldet 2001 rätt svårslagna. Men med tanke på att det rör sig om en 16-timmarsperiod känns det rätt overkligt. Jag skriver kan, eftersom det lika väl kan bli precis tvärtom. Skillanden mellan himmel och helvete kan vara rätt hårfin, och även en icketroende kan med lätthet föreställa sig hur den svartaste av avgrund ter sig i förhållande till den blåaste av himmel.

Gällande den mörkare delen så går det givetvis inte att jämföra med det riktigt verkliga helvete och de svårigheter som vanliga människor upplever dagligen genom krig och sjukdom. Men i ett betydligt snävare perspektiv - i detta fall en rent subjektiv, inre upplevelse begränsad till 16 timmar - balanserar man inför denna helg på en ytterst slak lina mellan molnen och elden. Och det känns inte helt betryggande med tanke på att man redan är så okoncentrerad och darrig att det känns som en bedrift att fredagsmiddagen över huvud taget hamnade på bordet. För att inte tala om i magen.

I den mest vårsvala, himmelsblå av världar kliver världens främsta band UFO i morgon 22.00 på scenen och gör det där fulländade giget i skinande cowboyboots man drömt om att få se dem genomföra (de fyra getingar de fick för spelningen i Malmö i veckan bådar ju onekligen gott). Och dagen efter kliver Bajen in på Studenternas is 14.00 och tar äntligen det där... onämnbara.

I den svartaste, mest överjävligt heta av världar har Pete Way antingen brutit handleden i ett krogslagsmål i någon håla i kväll eller dragit den där sista 75:an Explorer som han trodde han behövde just innan han kliver in på scenen. Och Bajen... tja, ni vet.

Jag såg för övrigt en skön t-shirt härom kvällen med texten "Mess with me and you mess with the whole trailer park". Så kommer det att kännas om helgen går i helvetets tecken. Och det lär i sådana fall vara just där jag då också vaknar upp. Om det däremot blir den himmelska upplevelse man drömmer om så behöver jag ingen t-shirt alls. Då kan jag med glädje hjula näck nedför Götgatsbacken. Och jag behöver heller inte bekymra mig för var jag vaknar, för då kommer det att kännas som om jag aldrig mer vill gå och lägga mig. För gudarna ska veta att jag väntat så länge på just denna dag. 18 år i just t-shirt och cowboyboots på Zinken närmare bestämt...