Äras den som äras bör - död åt text-tv!

Som de flesta läsare av detta alkoholflummiga forum säkert redan har förstått så dyrkar jag bandy över (nästan) allt annat. Det är inte bara världens vackraste sport, det är även den enda som på ett vintermässigt vis lyckas kombinera tekniken, elegansen och lagspelet på ett sätt som bara fotbollen kan mäta sig med - fast oändligt mycket snabbare. Det må så vara att jag nämnt detta tidigare, men förklaringen till mitt förakt mot håkky kontra min kärlek till bandy har dessutom en grund i det faktum att de blågula bandyspelarna är de idrottsmän som varje år på Bosöns tester är totalt överlägsna övriga idrottmän i andra lagsporter vad gäller såväl kondition som fysik. Bandy är med andra ord oerhört manligt (de har dessutom knappt några skydd trots att det gör fan så mycket ondare att få den där bollen på sig än pucken).

En idrottsman som fick Bosöns rullband och testredskap att i stort sett implodera var - inte helt oväntat - Jonas Claesson. Men han var inte direkt ensam i toppen. Det räcker med att bevittna en ytterhalv i bandy (som normalt dessutom aldrig byter utan idogt kör 90 minuter på en yta av en fotbollsplans storlek) bygga upp ett anfall för att 30 sekunder senare utan minsta spår av utmattning stoppa motståndarnas kontring i eget försvar. Tänk Göran Rosendahl. Bandyns svar på Uffe Eriksson. Som jämförelse vet jag inte om jag i hela mitt liv sett en håkkyspelare orka mer än 70 sekunder innan han flåsat över sargkanten och bett något annat nördigt offer med 20 kilo skydd att ta vid.

För ett antal år sedan spelades dessutom en träningsmatch i håkky för att avgöra vilka som egentligen var bäst. Man valde ut två lag på samma nivå i bägge sporter, vilket blev Helenelund (då div 1 i bandy) och Lidingö HC (då div 1 i håkky). En accepterad håkkyföreteelse som togs bort var tacklingar, dels för att undvika skador, dels för att det var något som bandyspelare inte var vana vid på det sättet (men vi som ser bandy vet att det trots allt smäller på rätt bra mot de små sarger som hoberna byggt upp). Å andra sidan så var det håkky det gällde. Med andra ord håkkyrink med håkkyklubbor och puck. Hur det gick? Helenelund krossade Lidingö med 12-2. I håkky. Med håkkyklubbor. Och puck. Och sarger anpassade för feta, ryska domare. Bakom "fiendes" linjer". Något som dock var jämställt var byten. De var och är fria i båda sporter. Lidingö bytte - som sig bör i håkky - manskap vid i stort sett varje puckmottagning. Men det vete fan om Helenelund behövde byta en enda spelare under 3 x 20 minuter...

Hur som helst. Min kärlek till bandy var en av anledningarna till att jag kände en viss spänd förväntan inför skönklassiska Gripens avgörande match mot Örebro i kväll, samtidigt som jag såg Edsbyn (som väntat, vilket gav lite klirr i spelkassan, men ur ett grönvitt perspektiv - oavsett om man är Söderkis eller gurka - tyvärr) ge Sandviken en sjungande bandylektion. En annan är att jag har en riktigt skön gammal arbetskollega, som inte bara bor i orten där man en gång i tiden gjorde klassisk glass, utan dessutom är "die hard-Gripensupporter" (senast de gick upp i Allsvenskan fick jag för övrigt en Gripen-tröja av honom som jag överväger att bära i morgon). De har förresten en ramsa som går "80-kubikare, 80-kubikare - uti Lilla Eeeeeeedet!". Så skönt bonnigt på ett sätt som bara kan få en att älska gänget.

Men efter att jag visste att det hela var klart så ville jag naturligtvis (som den sportnörd jag trots allt är) läsa om vad som fick just Gripen att ta platsen till nästa års bantade, raka bandyserie. Jag satte på sid 300 på text-tv. Där stod det överst något om ett flickebarn med namnet Annika Sörenstam. Hon sysslar med golf, vilket som alla vet inte är en sport utan ett umgängessätt för rika människor utan visioner. Därefter var det två sidor om damlandslaget i fotboll som tydligen spelat någon träningsturnering (intet ont om damfotboll, men jag föredrar att huvudrubrikerna på sid 300 är av yttersta vikt idrottsmässigt - i.e. en mästerskapsmatch hade naturligtvis varit på sin plats här. Och nej, jag tycker inte att en träningslandskamp på herrsidan i Ukraina är av högsta vikt heller). Dessutom var det en hel sida om att - kort och gott - Henry (om ni frågat min framlidne farmor hade hon trott att det handlade om Kissinger) var skadad och borta resten av säsongen. De nämner knappt att en allsvensk spelare blir så pass skadad att han inte kan medverka mer under pågående säsong. Än mindre om det visar sig att vederbörande inte ens är svensk (lika lite som Henry är engelsman). Men det var tydligen "stoppa pressarna"-nivå på denna spelare i Ars-enal (som 95% av Sveriges befolkning dessutom tycker direkt illa om) som kan lira mot Southend, Portsmouth eller vad det nu är för spännande gäng de förvantas möta i helgen.

Jag gick då som sig bör över till sidan 301. Överst var det en sida om att Benjamin Raich var överlägsen i superkombination. Trägna läsare av denna sida har säkert redan förstått att alpina legender för mig nått Gudstatus. Men denna status når du i mina ögon genom att köra parallellslalom så bakfull att du tror att den som kör bedvid dig bara är resultatet av det dubbelseende du fick efter nattens galna party med gratis Gröna Hissen till alla som halsat en kvarting Jäger på Åreskutans topp - sommartid. Dessutom var det tre hela sidor om lottningen till Champions League och en sida om någon håkkyspelare i Luleå som fått hjärnskakning (vilket måste vara en bedrift i sig med tanke på hur mycket skydd de har och hur kort effektiv tid de befinner sig på isen).

I ett sista desperat försök att finna svar på mina frågor landade jag då på sid 302. Där kunde man förlusta sig bland två sidor om krisens Real Madrid, 4 sidor NHL-resultat (ni vet, ovan nämnda nördar fast de här snackar engelska) och två sidor om det mexikanska VM-rallyt (grymt - och då menar jag verkligen GRYMT - spännande. Eller kanske inte). Men längst ned fanns sidanvisningen om "notiser" som vi alla känner till. DÄR stod det "Notiser (7): Gripen grep elitplats". Notiserna är oftast tre per sida. Det innebär att Gripens återkomst till Elitserien i bandy (vilket är rätt stort eftersom bandyn fr o m nästa år övergår till en rak serie och har fimpat två lag mot tidigare) är en "nyhet" av de 20-30 sista som klassificeras som mindre intressanta än ovanstående nämnda kvasinyheter inom vad som snarare kan betecknas som friluftsliv. Och ni undrar varför jag är bitter?

Jag kan för övrigt avslöja att jag för mina närmaste bandyvänner redan efter matchen i tisdags sa att jag då åtminstone visste att Bajens semifinalserie skulle gå till fem matcher. Jag var lika övertygad om att Bajen skulle torska i går som att de kommer att torska på söndag. Ingen lär dock vara gladare än "Grin-Olle" om han har fel. Men om tisdagens femte avgörande i gurkornas hemvist tvista dock di lärde...

OM vi nu går till final så hade de flesta naturligtvis föredragit Sandviken framför Edsbyn. Fram till minut 89 i kväll fanns det dessutom en möjlighet att ta sig dit för "Jernvallens hjeltar", trots underläge 2-8. Då fick den normalt så rutinerade Patrik Södergren för sig att kaxa sig till ett rött kort och grovt matchstraff. Det mesta talar för att han har spelat färdigt för i år, och det gäller då i högsta grad även Sandviken själva. Helt ärligt, så klantig FÅR man bara inte vara. Om X:et Eriksson,någon av bröderna Bergwall eller Eskhult gjort samma sak så hade jag nog stannat hemma och lidit och skämts i den fjärde matchen.

Avslutningsvis väljer jag att runda av med en riktig, musikalisk solskenshistoria för alla oss mossiga hårdrockare. Saxon (som jag enligt tidigare hyllningar på denna sida utgett mig för att vara denna nations främste språkrör för) utgav i veckan sina nya platta "The Inner Sanctum". I samband med denna release tog de hjälp av den legendariske promotionagenten Harvey Goldsmith, som tidigare jobbat med bl a Stones, Queen och The Who. Hans förklaring till varför han tagit sig an dessa bleka saxare jag dyrkat sedan barnsben är att "De förtjänar att få samma erkännande som några av de andra banden de har i England. Saxon är lika bra som Iron Maiden - om inte bättre". Det kunde jag i och för sig ha förklarat för den som tvivlat redan för 20 år sedan. Men det riktigt coola i Goldsmiths nya marknadsföring av bandet är att - förutom den nya bandlogon på den aktuella singeln - han härom veckan utlyste ett rekordförsök till Guinness rekordbok. I pausen mellan Sheffield Wednesday (som är Saxons favoritlag - man måste onekligen ge dem cred för valet av detta ickelag) - och Sunderland, uppträdde Saxon i pausvilan genom att inte bara framföra sin nya singellåt "If I Was You" live, utan att samtidigt uppmana hela publiken att spela luftgitarr till den. Så i kommande rekordbok från Guinness kommer det att stå med att "Flest antal luftgitarrister genom tiderna uppträdde på Sheffield Wednesdays hemmaplan i pausen under matchen mot Sunderland 2007".

Du får gärna tycka att det hela är komplett galet - jag kan bara svara med att "It's only rock'n'roll - and I like it..."