Med finska fyllon och krokodilhjärnor från Dalarna skulle Dubai kanske ha en chans...

Jag har just läst ut Pelle Fosshaugs biografi "Fosshaug: Bandygalen". Det finns två typer av biografier: de som är skrivna av någon annan efter vederbörandes död och de som (med hjälp av en författare/journalist) är skrivna av vederbörande själv. De förstnämnda är rena rouletten. De kan var det bästa du läst - som exempelvis Mark Putterfords "The Rocker" om om Phil Lynott, som blev Putterfords livsverk och gavs ut bara veckor innan han själv i sina dryga 30 år avled i cancer - eller de kan vara de sämsta du läst, eftersom de är skrivna av obildade idioter som vill tjäna pengar.

Den andra kategorin är faktiskt svårare att bedöma. Svårare eftersom huvudpersonen kan vara någon på väg utför som sagt att "ge mig 50% så kan du skriva vad fan du vill", eller någon som verkligen vill berätta sin historia. Pelle Fosshaugs biografi, som är skriven tillsammans med (av?) Anders Lif, tillhör denna kategori, men inte alls i snyltvarianten. Man får känslan av att han verkligen vill berätta, och man vet att han verkligen har saker att berätta. Eftersom man i dag som bandysupporter känner Pelle Fosshaug rätt väl kommer inga direkta överraskningar. Men de som förväntas vara sådana är riktigt roliga att läsa.

Det blir intimt och underhållande när han skriver om sin kärlek till bandyn, intressant när han beskriver små knep när det gäller material, träning och spelupplägg, stelare och mer uppradat statistikmässigt när han beskriver enskilda matcher. Bäst är det när han inte skriver om bandy alls. Så är det oftast med biografier, man vet redan vem idrottsmannen eller rockstjärnan är när han eller hon är på planen eller scenen. Det är livet bortom TV-kameror och strålkastare man vill ta del av. Men snutungen med krokodilhjärnan, som han på ett skönt insiktsfullt, ärligt och öppet sätt kallar sig själv, har otvivelaktigt en historia som är väl värd att berätta. Och för oss övriga att läsa. För bortsett från hans idrottsliga meriter - som talar för sig själva - är det ju en rätt skön jävel, den där Fosshaug. Med lika betoningar på skön som jävel...

Min enda kritik - som den pedantiske jävel jag är - är en hel del stav- och skrivfel och slarviga upprepningar. Nu ska tilläggas att jag läst många betydligt värre biografier rent språkmässigt, men det är fortfarande slarvigt - av förlaget (läs Anders Lif). Skicklig korrläsning är i min värld nästan lika viktigt som att kunna skriva (bara att i en bildtext läsa att Pelle spelat i Hammarby är naturligtvis direkt genant), men bortsett från detta så kan den varmt rekommenderas till alla som vill veta mer om en av de största i den vackraste sport som uppfunnits på vår jord.

Jag har tre fantastiska bröder. Jag är klart äldst av alla, så jag har alltid varit den som glidit runt lite, som övriga sett upp till (tror och hoppas jag), som jobbat i journalistsvängen och filmsvängen och Bajensvängen. Den tiden är förbi. Tiden av beundran, alltså. Min första brorsa har numera egen målerifirma (som rullar som en roller), min andra är utbildad geoingenjör (flådig titel) och min tredje blev färdigbakad jurist förra månaden. Själv sitter jag här med en Bombardier i näven och undrar när verkligheten egentligen kom ikapp en...

Geo-brorsan jobbar för övrigt på ett företag som har sina lokaler ovanför västra läktaren på Söderstadion. Han kan alltså jobba över och titta ut genom fönstret för att se Lolo Chanko läsa passningsvägen på en träbent trelleborgare. Han berättar också en del galna saker om Dubai, huvudstaden i Förenade arabemiraten.

Visste ni att 20% av alla flyttkranar i världen finns i Dubai? Att de redan har en konstgjord inomhusskidbacke vet de flesta om, men att de på fullaste allvar vill bygga ut den för att redan 2010 arrangera en världscuptävling i störtlopp är helt galet. De har redan världens högsta byggnad och världens tre högsta hotell, men prestigekampen mellan schejkerna börjar bli rent störd. Just nu byggs vad som kommer att bli världens högsta byggnad. Tanken från början var att den skulle bli 1000 meter (för att spöa nuvarande 808 meter höga Burj Dubai). Men tydligen så droppade schejken som finansierar den nya byggnaden repliken "Make it a mile"...

Ett hus som är drygt 1600 meter högt går inte ens att föreställa sig. Ännu sjukare är deras plan för sommar-OS 2016. Inte att de söker det, utan för att de planerar att i sådana fall bygga ALLT under ett och samma tak. Friidrottsarena, cykelbanor, fotbollsplaner, simbassänger, gymnastikhallar, tennisplaner, skyttebanor, OS-by(!) - you name it. Allt i en byggnad. Då har man för mycket fritid och åt helvete för mycket pengar...

Nästa söndag spelar Hanoi Rocks sin sista konsert i Sverige någonsin, på gamla Street vid Hornstull i Stockholm. Det kommer att bli så sjukt bra att man borde få smisk om man frivilligt missar det. Det bästa finska rockbandet genom tiderna, som upplöstes redan 1985 sedan Mötley Crües sångare Vince Neil rattfull orsakat Razzles (trummisen i Hanoi) död, återuppstod 2001 sedan sångaren Michael Monroes hustru dött av en hjärnblödning blott 47 år gammal. Snacka om att lära sig rock'n'roll den hårda vägen.

2005 fick de hjälp av Conny Bloom och Andy Christell från Electric Boys, som styrde upp de gamla finska fyllona och pundarna Monroe och Andy McCoy. De har gjort stordåd sedan dess. Förra året kom de med sin sista platta "Street Poetry" på min plats 12 över årets bästa skivor, före artister som Velvet Revolver, Nightwish (ständigt dessa finnar) Pride of Lions och Mustasch. 2005 kom plattan innan, "Another Hostile Takeover", på plats 9. Två plattor på topp 12 i en tid som är över 20 år efter deras verkliga karriär, och av ett band som aldrig varit ett riktigt favoritband till undertecknad. DET är så jävla imponerande att jag är övertygad om att nästa söndag kommer bli helt magisk.

Vissa lyfte tydligen på ögonbrynen när Umeå IK:s tidigare tränare Andrée Jeglertz blev klar för kotlettfrillorna från Stockholms dödaste stadsdel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Han bytte ju faktiskt bara ett tjejlag mot ett annat...