Om man behöver slänga sig som målvakt...

...så är man felplacerad.

Dessa bevingade ord yttrade en gång Ronnie Hellström. Livet blir inte mycket klarare och hårdare än så. Ronnies replik funkar faktiskt utmärkt som en metafor för i stort sett allt. Är det kört så är det...

Nu fortsätter nedräkningen på 2007 års bästa rockplatta, och vi har kommit fram till plats 18, som även den är av nordiskt ursrpung: NIGHTWISH med skivan DARK PASSION PLAY glider in med ett snittbetyg på 3,08 och ett bästa spår som döpts till BYE BYE BEAUTIFUL.

I senaste Sweden Rock Magazine har samtliga deras skribenter under året - 24 stycken - satt ihop sina topp 10-listor för året. Tre av dem har faktiskt Nightwish på en förstaplats, och visst funkar det stabilt med nya, svenska Anette vid micken. Men Nightwish gör det lite för svårt för sig. De vill visa sig på styva linan lite för mycket, utan att det egentligen tillför något (längre upp på årets lista har jag en handfull band som verkligen vet hur man visar sig på styva linan med en tanke bakom). Det finns faktiskt inte ett endaste 5-poängsspår på nya skivan. Det hade åtminstone förra "Once" ett par av.

För första gången i mitt liv känner jag respekt för Stuart Baxter. Att fyra minuter efter att som tränare för det enda lag i Sverige tagit sig vidare i UEFA-cupen meddela att man avgår är lite cred. Speciellt som Henke Larsson antydde tidigare i höst att Helsingborg är rena Kalle Anka-föreningen. Nya tomtar uttalar sig om saker de inte ens lärt sig som tomtar, varje dag. Han borde veta. Stuart Baxter borde veta. Den som kan läsa mellan raderna insåg redan tidigare att Henke Larsson inte direkt förbereder vem i familjen som ska hämta och lämna chippen i plugget när Helsingborg möter Ljungskile nästa säsong. Stuart borde dock styra upp vem som ska hämta och lämna Lee. Han behövs - om inte annat så på Söderstadion. Så att vi kan tracka skiten ur honom...

På plats 17 hittar vi ett av årslistans få AOR-inslag: PRIDE OF LIONS och skivan THE ROARING OF DREAMS, med exakt samma snitt - 3,08 på 12 låtar. Skillnaden är att här bjuds det på två fullpoängare, där det bästa spåret DEFYING GRAVITY är av absolut högsta hitklass. Fattas bara annat med tanke på att det är musikvärldens främste AOR-hitmakare - Jim Peterik (gossarna i Journey får ursäkta) - som är hjärnan i Pride of Lions. Vid sin sida har han även denna tredje gång sångunderbarnet Toby Hitchcock vid micken.

Det ska dock sägas att detta är den svagaste av gruppens hittills tre plattor. Att man skulle nå upp till det första, självbetitlade mästerverket från 2003 var väl kanske att önska lite väl mycket, men en lite vassare låtsamling hade man kunnat begära av mannen som till och med skrivit boken "Songwriting for Dummies". Här hittar ni korta smakprov från hela plattan. "Defying Gravity" kickar igång på 04:04 och 40 sekunder framåt.

Målet var att här börja nedräkning även för 1987. Men det visade sig vara lite för svårt. Det är i nuläget 22 plattor som ska fördelas på 20 platser, och jag tvingas än en gång låta betygsättning låt för låt fälla avgörandet. Vilket innebär en genomlyssning av dryga 200 låtar...

Veckans upptäckt: om man häller balsamvinäger på honungsmelon så smakar det som lösningsmedel luktar. Jättegott, med andra ord!

Vinnarlåten i Idol var för övrigt tråkigare att höra än att se avföring komma ut ur nummer 2 på en norsk get med förstoppning...

Bara för att locka alla gamla rockgetter ytterligare kan jag här och nu släppa 10 av 22 gruppnamn som tävlar om 1987 års bästa platta: Aerosmith, Demon, Dio, Black Sabbath, Def Leppard, Whitesnake, Deep Purple, Guns 'n' Roses, Def Leppard, Rush. Då har jag inte ens nämnt två som är rätt säkra på topp 5 - jag sa ju att det var sjukt hårt i toppen detta år. Thank you, good night, we love you all...