Mörker, ta min hand

Jag älskar november. På riktigt. Det är exempelvis först då man får gå både till och hem från jobbet i mörker. De flesta man säger det till tittar på en som om man istället hade sagt att man gått med i en belgisk pedofilsekt. Men jag har alltid föredragit mörkret framför ljuset. Jag skulle vara usel som troende eftersom jag skulle få brutal ångest av rädsla att plötsligt se det förbannade ljuset i slutet av tunneln.

Det är också i november som bandyn drar igång. Då får man som en exra bonus frysa lite. Frysa är skönt, speciellt på bandy. Jag har varit bandyn trogen i över 20 år (mitt försök att sluta förra året misslyckades å det grövsta) och de gånger jag haft annat än t-shirt på mig under jackan är lätträknade. Bandy en fredagkväll i november med snöblandat regn är mörker och kyla i dess mest fulländade förening.

Jag är säker på att det är många fler som älskar november utan att de vill säga det rakt ut. Ta bara mina kära bloggkollegor Albin, farbror Tåg och han en trappa upp. De skulle ju drabbas av panikångest på riktigt om de inte fick vara lite novemberbuttra året om. Framför allt skulle de knappt ha något att skriva om. Nej, en jämn och fin novemberångest är poesins frodigaste källa.

November är också en ypperlig månad för skönt vemodig musik. En låt som verkligen känns november på alla sätt, och som jag kan lyssna på hur många gånger som helst året om när jag är ute efter den rätta novemberkänslan, är Lovers Will. John Hiatts originalversion från 1983 är förvånansvärt tam och slätstruken, han lyckades med konststycket att slarva sig igenom sin egen briljanta och högst tänkvärda text. Men i händerna på Bonnie Raitt förvandlades låten till melankoli och en strimma hopp sammanflätat till perfektion. Så luta dig behagligt tillbaka, klicka här och låt novemberkänslan göra dig godmodigt svårmodig...