Se Spånga sedan dö

Om man nu är tvingad att vinna en match för att hänga kvar så är det inte direkt listigt att avsluta med sju utespelare. Men det tackar vi för, Ljungskile, ni är saknade av inga. Men det var ju typiskt att kampen kom att stå mellan de enda två lag i Sverige som är fler på planen än på läktaren...

Förra veckan var Dennis Lehane intervjuad på Kulturhuset. En amerikansk författare med humor, distans, sarkasm och extremt anti-Bush var exakt vad vår novemberbistra kulturscen behövde lysas upp av, och det var oerhört underhållande.

Lehane pratade bland annat om filmer efter romaner. Han gav först Clintan nobben (något som märkligt nog inte följdes upp) till att göra "Mystic River", men sa senare OK efter löften om att hans mörka slut inte skulle få glansig Hollywoodprägel. Sedan lovade Ben Affleck samma sak för "Gone, Baby, Gone" och nu har Martin Scorsese precis filmat klart "Shutter Island" (Patient 67) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Hur Scorseses resultat blir återstår att se, men de två förstnämnda har blivit förstklassig underhållning även som film. Alla författare kan dock inte räkna med samma tur när det kommer till den punkten, men så är det heller ingen som håller en pistol mot huvudet på dem och tvingar dem att lösa in den feta check de fått för filmrättigheterna. Eller som Lehane uttryckte det: att som författare beklaga sig över att ens verk har förstörts av okänsliga filmmakare är likställt med att som torsk beklaga sig över att man inte fick kärlek på bordellen...

Jag ska erkänna att jag följde Idol ända tills bandysäsongen drog igång (hemmamatcher på fredagkvällar tackar man knappast nej till). Lika glad att slippa det nu är Robin Eriksson åkte ut. Om man öppnar tävlingen med Rainbows "I Surrender" och avslutar den med "I'll Be There" av The Four Tops - det överlägset bästa Motownbandet - så är man en värdig vinnare.

Den senaste veckans mest absurda händelse inträffade i Spånga, av alla ställen. Jag och två polare satt på den lokala syltan The Caledonian Inn och diskuterade förberedelser inför vår hyllning av Phil Lynott 4 januari. Vem kliver då plötsligt in genom krogdörren om inte Brian Robertson (för den oinvigde så var Phil sångare och basist i Thin Lizzy och Brian var gitarrist i samma band). Vad är oddset på det? Det visade sig att han var i stan för att spela in en soloplatta och bodde hos sin svenske manager - som bor i just Spånga. Snacka om liten värld.

Jag har för övrigt varit i Spånga två gånger tidigare, och det brukar aldrig sluta väl. Första gången var 1992 i samband med en fotbollsmatch på Spånga IP. Största delen av matchen tillbringades dock på Spången, ännu en lokal sylta som faktiskt visade sig ligga bara 50 meter från The Caledonian Inn. Den kvällen slutade som sig bör på natten, och jag vacklade hemåt ett kvarter hemifrån när jag plötsligt såg en soffgrupp stå på trottoaren. Snubben som hade antikvariatet där hade helt enkelt valt att lägga sin inventering till klockan två på natten - och sprida ut alla gamla dammiga prylar på trottoaren.

Trött som jag var slog jag mig ned i den loppätna soffan - som visade sig vara oerhört bekväm, åtminstone i mitt tillstånd. Det hela slutade med att jag prutade ned soffan och den tillhörande fåtöljen till en femhundring jämnt, och fick sedan hjälp av liraren att bära upp allt tre trappor ett kvarter längre bort. Hur hela den händelsen mottogs på hemmaplan behöver jag knappast gå in närmare på...

Härom dagen såg jag på nytt en meny med "saffransdoftande skaldjursgryta". Jag fattar ingenting. Vem fan bryr sig om hur det luktar - man vill ju att det smakar saffran om det är saffran man är ute efter. Jag skulle inte gå igång på "rödvinsdoftande mineralvatten" heller.

Det andra besöket i Spånga skedde ett par år senare. Även den gången efter en fotbollsmatch, men den hade utspelat sig på Söderstadion. Det sista jag med tydlighet minns är att jag sitter i glada grönvita vänners lag och skålar vid bardisken på Kvarnen. Sedan är det svart. Tills jag vaknar upp lutad mot en betongvägg klockan fyra på morgonen. Det enda jag ser är en skylt med texten "Spånga centrum"! Hur jag kom dit? Ja, det skulle jag bra gärna också vilja få reda på.

Hur kvällen med Brian Robertson slutade? Hemma i hans (tillfälliga) vardagsrum med en box vitt vin, ett par gitarrer och mängder av sköna historier. Tredje gången gillt kan bli Spångas slogan...