Jag var faktiskt och såg Magnus Uggla på Debaser för någon vecka sedan. Jag vet inte riktigt varför, med tanke på att han inte har skrivit en låt som går att lyssna på sedan 1980. Men jag gick ändå. Och blev faktiskt rätt nöjd. Att majoriteten av låtarna efter 1980 som han körde som väntat sög var man förberedd på. Likaså att majoriteten av låtarna fram till och med 1980 ("Raggarna", "Ja just du ska va gla", "Vittring", "Varning på stan", "Centrumhets", "Trendit, trendit") var fantastiska. Så enkla är vi människor i våra respektive, subjektiva tidsåldrar ibland. Nostalgi är en oerhört stark kraft. Men jag har givetvis svårt att ta att han gör sin bästa låt - "Asfaltsbarn" - i endast 30 sekunder, och dessutom akustiskt.
Mest nöjd blev jag dock över den oväntat plötsliga uppenbarelsen som slog mig just där och då. Precis framför oss stod nämligen ett gäng pappas-och-mammas-pojkar-och-flickor. Ni vet, gossar med framgångshjälmar som dissar alla som är uppväxta söder om Karlavägen, och flickor som är så strängt ompysslade att de uppträder helt förtappat på samma sydliga breddgrader. Det framgick tydligt av hela gruppens uttrycksätt såväl muntligt som kroppsligt att de tyckte det var tillräckligt spännande och tufft bara att befinna sig 50 meter från Björns trädgård - något ingen i deras släkt fyra generationer tillbaka ens vågat drömma om.
Men vad som framgick tydligast var att Magnus Uggla var deras alldeles egen... rebell. Och när man tänker efter så är det ju ganska givet. Snubben är ju född på Östermalm, och inget mindre än en svensk adelsman. Tacka fan för att han är rock 'n' roll i Stureplansfjortisarnas ögon och öron. Magnus Uggla är faktiskt helt enkelt Östermalms svar på Kenta. Och det är ju nästan... gulligt...
Det bästa med Ugglas konsert var dock inte något han sjöng. Det var hans t-shirt. Han hade nämligen på sig Triumphs turnétröja från Never Surrender World Tour 1983. Den coolaste, snyggaste t-shirt jag sett på en scen i hela mitt liv. På riktigt. Frågan är bara om han fått den av någon polare eller om han verkligen är ett gammalt Triumph-fan - då är han verkligen värd all cred i världen. Det som talar för det är att t-shirten i sig är så sjukt ovanlig att det är omöjligt att bara ramla över den i någon gammal retroshop.
Nu går vi raskt över till riktig rock 'n' roll, och plats 14 på 2007 års bästa rockplattor. Där hamnar legendariske gamle Rainbowsångaren JOE LYNN TURNER med soloplattan SECOND HAND LIFE och ett snittbetyg på 3,18. Turner faktiskt presterat bättre än han fått uppskattning för de senaste åren. De två plattorna tillsammans med Glenn Hughes är grymma rockrökare i klassisk 80-talsanda, och även hans soloplattor utöver dem - främst "Slamer" - är tydliga exempel på att rösten som gav oss mästerverk som "Difficult to Cure" och "Straight Between the Eyes" fortfarande har mycket kvar att leverera.
Bästa spåret på nya plattan heter CRUEL, men det finns tyvärr ej att uppbringa på Youtube än så länge. Den som inte kan vara utan herr Turner kan istället klicka här för en gammal goding (dessutom hans sista gig någonsin med Rainbow, från Budokan i Tokyo 1984).
På plats 13 kommer topp 20-listans hittills tredje svenska och fjärde nordiska band (och det är sannerligen inte slut där - detta är ett grymt år för oss nordbor): MUSTASCH och plattan med årets bästa titel: THE LATEST VERSION OF THE TRUTH. Den landar på snittbetyget 3,2 och bästa spåret är smått fantastiska DOUBLE NATURE.
Det enda jag längtar efter nu är en riktigt fin, grönvit julklapp. Hur galet det än må låta så är ju trots allt den stora grönvita drömmen just nu en lirare som är hälften egyptier och hälften finne, dessutom född i Solna och har spelat med Skansen...
Men vi förlåter gärna allt. För Rami verkar ju uppriktigt sagt vara en riktigt skön snubbe.
torsdag, december 20, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
När jag gick i sexan så tävlade vi killar mot tjejerna i musikfrågesport. Det hela skulle avgöras med en sista fråga och det rätta svaret var Magnus Uggla. Då vrålar idioten Strömberg helt utan betänketid EMIL ÖRN! rakt ut och vi förlorade.
Sedan dess har jag ogillat Uggla.
Det är ju faktiskt en historia som värmer om hjärtat. Och som får en att förstå dina möjliga antipatier mot farbror Karlaplan...
Men faktum kvarstår. Fanskapet är till och med nära Ebba och KSMB i sitt musikaliska korståg...
När ska vi ta vår Vittring-kväll?
Plattan tål att sönderanalyseras.
Min favvo-anekdot är och förblir: att trummisen i det inhyrda Engelska studiopunkbandet Stadium Dogs (otroligt hårt namn!) var så jävla nerdekad, att de flesta av låtarna började i en takt, och slutade i en annan. Betydligt långsammare...Omtagning..
Ugglan har sen aldrig sagt vem som egentligen lirar på klassikerna som går lite snabbare, typ Stjärnluder, Åh HAN Kysste mej osv.
Inte en dålig låt!
Jag älskar ditt förslag! Jag anser att vi alla bör samlas en kväll och sönderanalysera de bästa plattorna med Uggla, KSMB, Ebba, Dag Vag och Nationalteatern - en kväll var!
Skicka en kommentar