Slutet gott, allting gott?

Så har det då blivit dags för en liten sammanfattning av kulturåret som gått. Vi börjar med årets...

...FILMER
Det är i stort sett omöjligt att komma runt "No Country for Old Men". Det känns nästan som ett fantasilöst val - av en film som inte har en fantasilös sekund och det hårdaste karaktärsgänget sedan "Gudfadern". Men den vinner i hård konkurrens med svenska mästerverket "Låt den rätte komma in". Vem kunde ana att Blackeberg skulle utgöra filmårets mest suggestiva kuliss? Eller att en vampyrfilm skulle bli den bästa svenska filmen sedan "Fanny och Alexander"? Helt galet...

I övrigt var "The Dark Knight" den bästa superhjältefilm som någonsin gjorts, löjligt underhållande och chockerande våldsam. En film långt ifrån mainstream som jag blev helt tagen av var franska rasistdramat "Live and Become" från 2005, om en nioårig judisk, etiopisk pojke - årets hyrtips!

På skådespelarsidan var Heath Ledger magiskt tragisk (eller tragiskt magisk om man så vill) som Jokern i "The Dark Knight". Tommy Lee Jones var coolare än någonsin i "No Country..." och unga Lina Leandersson i "Låt den rätte..." inget mindre än det största svenska filmfyndet sedan Anton Glanzelius i "Mitt liv som hund".

Årets sämsta film då? Ja, usla filmer görs det som bekant alldeles för många av. Men ingen av de usla filmer jag sett i år har haft samma förutsättningar, pengar och skådespelarensemble som "Mamma Mia!". I 30-talets Tyskland lät sig en hel nation förledas av en skicklig demagog utan att genomskåda hans fruktansvärda agenda. I Sverige 2008 har en hel nation låtit sig förledas av Björns och Bennys skickliga musik och vägrat genomskåda att den i själva verket är en präktigt välgödd kalkon.

...MYSTERIUM
Hammarbys backlinje. Det var först när de plockade ned mittfältare och slängde in anfallare från utvecklingslaget som de höll tätt bakåt. Det känns inte helt betryggande att en okänd moldavier ska bli den räddande försvarsängeln 2009...

...BÖCKER
Med böcker är det ju ofta så att de inte nödvändigtvis läses samma år de publiceras. I början av året läste jag exempelvis om Norman Mailers "Bödelns sång" (filmatiserad med Tommy Lee Jones i huvudrollen, vem annars), efter att Mailer plötsligt checkade ut i november förra året. Vid sidan av Mario Puzos "Gudfadern" är det den enda roman jag läst om, eftersom livet är alldeles för kort för all god litteratur. Om jag tvingades i dag så skulle jag nog utse Mailers fulländade berättelse om Gary Gilmores tragiska livsöde till det bästa som någonsin skrivits.

Av de nyare böcker jag läst i år rankar jag Ian McEwans "Lördag" högst. Det är ett på alla sätt lysande exempel på hur man på bästa sätt använder bokstäver. Den är på ett märkligt sätt så vackert vardaglig att den nästan inte kan beskrivas, men om du gillar att läsa så har du några fantastiska timmar framför dig. Hans senaste "På Chesil Beach" ligger för övrigt på mitt nattduksbord just nu.

Bland spänningsromanerna så har Dennis Lehane även detta år dominerat mitt läsande. Både "Gone, Baby, Gone" (som blev en förvånansvärt lyckad filmatisering) och "Mörker, ta min hand" är lysande. Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" var årets bästa arbetarklass- och uppväxtroman, Chuck Klostermans till 85% sanna berättelse (lite skönt uppskattat på omslaget) "Killing Yourself to Live" var årets bästa och roligaste biografi, och i den nyinstiftade genren "svensk socialrealism möter skräck" var "Låt den rätte komma in" rent förtrollande även utan minsta tillsats av space cake.

...IDROTTARE
Jag går fortfarande in på Youtube ibland för att se Usain Bolt smula sönder allt motstånd i 200-metersfinalen i Peking, och jag får fortfarande gåshud varenda gång. Tveklöst årets idrottsprestation alla kategorier, och naturligtvis är Bolt efter sina makalösa tre guld och tre världsrekord under OS ohotad till titeln som årets idrottare.

En annan friidrottare man häpnade över var ryske höjdhopparen Ivan Ukhov. Ni vet han som var så sjukt packad i Lausanne. Visst är det tragiskt att se honom hoppa (eller det var åtminstone vad han försökte göra) bort sin karriär just där och då, men det går inte att komma ifrån att det var lika fascinerande som underhållande första gången man såg händelsen.

...ROCKPLATTOR
Tidigare år har jag på denna blogg noggrant redogjort för årets bästa plattor för övervintrade hårdrockare, med snittbetyg och allt. Den främsta anledningen till att så inte är fallet detta år är för att det kanske har varit det bästa året på ett decennuim för alla oss gamla mossiga metallare.

Alice Cooper, Motörhead, Danko Jones, Metallica, Uriah Heep, Whitesnake, och AC/DC (jag trodde aldrig att jag någonsin skulle säga något genuint gott om tidernas bästa coverband, vilket de varit sedan Bon Scott dog 19 februari 1980) har alla släppt överraskande starka alster. Av de svenska banden så sticker Evergreys "Torn" och Backyard Babies självbetitlade platta ut mest. Och så har vi ju Judas Priests mastiga konceptplatta "Nostradamus", en skiva som växer oavbrutet men som likt ett bra vin (finns det förresten några dåliga?) kräver tid för att nå full mognad.

Listmässigt nöjer jag mig till slut med att fastställa en topp tre-lista utan inbördes rangordning för 2008: Avantasias "The Scarecrow", Volbeats "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" och Bob Catleys "Immortal". En tysk, en dansk och en engelsman - bara Bellman som saknas med andra ord. Kanske har Volbeat ett visst övertag eftersom den plattan svänger lika skönt som en nyoljad skateboard på... Plattan. Å andra sidan sjunger Bob Catley dessutom på två av spåren på Avantasias platta. Som när allt kommer omkring kanske är... Nej, jag kan kan inte sära dem åt.

...TÖNTAR
Containerkommunisterna vinner även detta år (för vem vet vilket år i ordningen). Ni vet, de där som köper oljefläckade täckjackor på Myrorna, bär malätna Ingemar Stenmark-mössor (som de hittat i gamla UFF-containrar) året om, spottar ur sig kvasiintellektuella kulturfloskler på trånga fik med plyschinredning på Söder, påstår att Lars Ohly (som de sett på bild och inte är helt säkra på vem det är) nästan är extremhöger jämfört med dem själva, på helgerna intar Söders klassiska ölhak och inrökta syltor som om de varit stammisar där i 30 år (trots att ingen av dem ännu ej fyllt 30) och diskuterar tjeckiska filmfestivaler med filmer ingen av dem skulle drömma om att se på riktigt, anser att det mest spännande och demokratiska som finns är att skicka några gatustenar på poliser och genom skyltfönster under "Reclaim the City"-upplopp (reclaim the brain är vad de egentligen skulle tåga för) och så låtsas de (naturligtvis) att de alla är födda och uppväxta på Kocksgatan. Allt detta för att försöka dölja det faktum att de är uppväxta i ett övre medelklasshem i Östergötland eller norra Småland. När ingen annan ser tittar de på Let's Dance, läser Dan Brown och lyssnar på Absolut Dance Hits 35. Så genomskinliga och patetiska att man rodnar...

...COME-BACK
Mickey Rourke är ohotad till detta pris bara efter att jag sett trailern till "The Wrestler". Tyvärr hann jag inte se filmen på Stockholms filmfestival, men den lär hamna i toppen på nästa års filmlista eftersom den har officiell svensk premiär en bit in på det nya året. Bli inte förvånad om denne på alla sätt uträknade skådis har både en Golden Globe och en Oscar instoppade i trikåerna innan våren är över. Se trailern här.

...KAPPVÄNDARE
Jag själv, som efter två år kom på den fullkomligt vansinniga idén att skriva nykter! Och på sista kvartalet blev det fler inlägg än under de tre första kvartalen sammantagna. Om det blivit till det bättre eller sämre har jag ingen aning om, men nu växer det i alla fall inte spindelväv på tangentbordet. Det spills inte ens rödtjut eller irländsk whiskey över det längre.

Det var allt för i år gott folk. Vi ses på samma plats, samma kanal när röken från häxpiporna lagt sig. Som Ozzy säger: Thank you, good night, I love you all...

Kanske är alla goda ting trots allt tre...

Det var många legendarer som gick bort i julhelgen. Gösta Krantz (med vars son jag faktiskt tillbringat ett antal sorgefyllda bandytimmar på Studenternas) var en. Gösta var för mig Casinorevyn, han var den siste i gänget som nu gick bort. Vilket som alltid för tankarna till Carl-Gustaf, vilket i sin tur alltid gör mig lika upprörd över att den fantastiska tv-serien "Babels hus" inte finns att tillgå på dvd. Men nu kom jag helt ifrån såväl Casinorevyn som Gösta. Han är absolut värd sin alldeles egen hyllning, så skål Gösta. Och hälsa Carl-Gustaf, Gus, Arne, Gunnar, Holger och Mille. Ni kommer att få en härlig återförening där uppe...

Idag spelade "mitt lag" Bajen United FC mot Hammarby IF i inomhusturneringen Nike Cup. Vi lottades mot Hammarby, Reymers (div 4) och Kransen (div 7). Jag såg framför mig antingen en repris på USA mot Sovjet i OS-finalen i håkky i Lake Placid 1980, eller en repris på Lillen Eklund mot Frank Bruno i matchen om EBU-titeln 1 oktober 1985. Lillens kommentar efter den matchen var "jag tyckte jag hängde med bra tills det small". I första matchen (matcherna var 1x20 minuter) mötte vi alltså Bajen, och höll 0-0 ända till 7.28 då första struten i baken kom. Till slut blev det 8-0 till Hammarby, men det var ändå en stor upplevelse. Och för att citera Lillen så hängde vi utan tvekan med bra tills det small.

Och så gick Harold Pinter och checkade ut. Jag har sett två teaterpjäser som verkligen har förtrollat mig. Den första var "Teatermakaren" på Dramatens lilla scen 1989 med en Ernst-Hugo Järegård i sitt spottande esse. Den andra Harold Pinters "Fastighetsskötaren" 2001 på Stockholms stadsteater med magnifika trion Ingvar Hirdwall, Johan Rabaeus och Peter Andersson, i regi av Thommy Berggren. Nu måste jag nog in på Amazon och beställa på filmversionen från 1963 med likaledes fantastiska trion Alan Bates, Donald Pleasence och Robert Shaw i rollerna. Och när jag ändå håller på så kan jag lika gärna beställa von Triers "Riket" för att få en extra dos Ernst-Hugo.

En skön trio i juletider är OP Andersson, Skåneakvavit och Gammal Norrlandsakvavit. Jag har fått i mig alla tre under julen och tycker att de kittlar dödsskönt i kistan. En anledning kan kanske vara kombinationen av kummin, anis och fänkål. Enligt min bror utgår nämligen receptet för dessa tre från OP, och att man i Skånen halverat mängden av de tre kryddorna och i Norrlands halverat dem ännu en gång. Jag vet inte om det stämmer, men det verkar troligt med tanke på att de smakar just så.

På tal på om trio så närmar vi oss den årliga Hahnenkammrennen i Kitzbühel, världens tuffaste störtlopp. Och den tuffaste trion som funnits i störtlopp är utan tvekan den kanadensiska med Ken Reed, Steve Podborski och Dave Irvin. Visst finns det andra som haft våghalsig som andranamn, men hos dessa sköna kanadicker verkar det som om det låg medfött i blodet att det endast var "do or die" som gällde. Det var flera gånger jag som yngre satt framför tv:n och tänkte att "om jag ändå ska dö ska det fan vara iklädd den där coola gulröda dräkten i 180 knyck rätt in i ett träd..."

Den första skrällen kom när Reymers sedan slog Hammarby med 2-1, efter att ha visat ett fighterhjärta som nästan gick att ta på. Den andra skrällen kom när vi i sista gruppspelsmatchen slog Reymers med samma siffror, 2-1. Så vi föll sannerligen med stövlarna på. Om Hammarby (det känns oerhört splittrat att tvingas skilja på Bajen och Hammarby i en text) bara förvaltat en av alla sina chanser sista fem mot Reymers och grejat oavgjort så hade vi gått vidare till slutspel nästa helg.

Visst är det lustigt att saker och ting på de märkligaste sätt har ett samband? Att allting som betyder något verkar vara kopplat till en världslig mening. Min topp tre-lista (om ni undrar över bilden så dök den upp när jag googlade på "topp tre", och eftersom jag är löjligt förtjust i Haris Laitinen så fick den naturligtvis vara med) över tidernas främsta svenska skådespelare har exempelvis varit intakt sedan jag började fundera i listtermer: Ingvar Hirdwall, Carl-Gustaf Lindstedt och Ernst-Hugo Järegård. Just denna trio dök alltså upp idag. På grund av att Gösta Krantz och Harold Pinter gick bort samma julhelg. Förklara meningen med det den som kan...

Ålder är bara en sinnesstämning...

Alessandro Del Piero föddes 1974. Han kom till Juventus från Padova 1993, och fick då till lagkamrater spelare som Gianluca Vialli, David Platt, Dino Baggio och Fabrizio Ravanelli. Salvatore Schillaci - skyttekungen från VM 1990 - hade just lämnat lämnat föreningen. Ni hör själva, det låter som ett lag från forntiden. Icke desto mindre ett grymt lag, men fortfarande med vibbar från fotbollsmålningar i Turins glömda grottor. Nästan.

Säsongen 97-98 vann Del Piero skytteligan med sina 21 strutar ("Den gamla damen" vann naturligtvis även Scudetton det året). Ett decennium senare tangerar han sitt eget målrekord, 34 år gammal. Och det är inte några strumprullare eller tåpajer den forne Trevisosonen åstadkommit. Tvärtom är det klacksparkar, frisparkar och volleyträffar som i högsta grad matchar "Ibras" kavalkad det senaste året. Det är helt sjukt. Det borde vara omöjligt vid hans ålder i det laget i den ligan. Men humlan vet som sagt inte att...

Åt helt motsatt håll finns det de som egentligen är alldeles för unga för att hålla fullgod klass. Men humlan verkar även ha påverkat mina nya favoriter i dessa Youtube- och Idoltider: det argentinska syskonbandet Los Gauchos de Acero. Kolla in den HÄR videon så lär ni charmas som jag. Den sköna lillasyrran (fyra år på inspelningen) är tyvärr lämnad hos föräldrarna numera, men de tre löjligt talangfulla bröderna deltog nyligen i en argentinsk talangtävling och lär inte ha så svårt att matcha föregångare som The Osmonds eller Hanson (om bara någon lär den äldste brorsan att sjunga). Den läskigt kvasireligiösa trion Jonas Brothers blir på sin höjd konkurrenter i Utah. Eller möjligtvis i Jönköping...

En åldersman inom idrotten som till och med överträffar Del Piero är Patrik Järbyn. Säg hans namn och de flesta får en bild i sitt huvud av en idrottsman som är 10-15 år äldre än Sven Nylander. Nästan. Jag blev oerhört förvånad när jag i onsdags läste att han är rankad som nummer 90 i den totala världscupen. Jag tyckte det var en bra placering med tanke på att han i april fyller gubbe och dessutom har ett trasigt knä färskt bakom sig. Nytrasigt alltså, som sig bör i den sporten vid den åldern.

Jag blev inte direkt mindre förvånad när jag i kväll läser att han i dagens Super-G i Val Gardena kom trea! Den snart 40-årige utförsåkaren från Målsryd (försök att hitta en backe där som är högre än Högdalstoppen) var dessutom bara två hundradelar från andraplatsen. Övriga åkare på topp 5 var Werner Heel, Didier Defago, Amrosi Hoffman och Marco Sullivan. Jag är verkligen en gammal alpinnörd, men har aldrig hört talas om någon av dem.

Järbyn var med redan i OS i Lillehammer 1994. Då hette konkurrenterna Alberto Tomba, Markus Wasmeier, Christian Mayer, Lasse Kjus och Kjetil André Aamodt. På damsidan dominerade Vreni Schneider, Deborah Compagnoni, Martina Ertl, Isolde Kostner - och Pernilla Wiberg! Man skulle ju nästan garva om någon av dem dök upp i en direktsändning från Schladming eller Vail i Eurosport i dag.

Men det är otvivelaktigt ett styrkebesked (eller ett uselt betyg till dagens unga utförsåkare). Men vem vet, kanske får vi till slut ett OS-guld på 110 meter häck i London 2012. Av en 36-årig Robert Kronberg...

Dagen då en del av Hammarbys själ gick bort

Jag fick det oerhört ledsamma beskedet på telefon från han en trappa upp för ett par timmar sedan: att Johan "Tomten" Johansson gick bort igår på Södersjukhuset. Jag är fortfarande helt tom. Vi som stått där tillsammans i "kurva nord" på Zinken när Bajen lirat under så många år. Trotsigt stått kvar där vid det lilla räcket oavsett väder och vind.

Läktare och tak är för nybörjare, det är inte bandy på riktigt. Och Johan - Tomten kallades han bara av dem som inte kände honom - var verkligen bandy på riktigt (han var givetvis på plats redan när Bajen torskade sin första av tusen finaler, 1957 mot Örebro SK). På frågan förra året om han fick välja ett nytt SM-guld i fotboll eller ett i bandy så var svaret givet.

Det känns för jävligt att han nu är borta. Att en stor del av Hammarbys mest genuina själ nu är borta. Låt årets julfirande vid Nackastatyn på julafton och Zinkensdamm på annandagen bli en stilla hyllning till Johan. Han som för alla icke-bajare var Hammarby personifierad. Och för alla oss som är bajare var en fantastiskt skön och genuin lirare. Du är redan djupt saknad och för dig kommer vågorna för alltid att gå höga på Hammarby sjö...

Med finska fyllon och krokodilhjärnor från Dalarna skulle Dubai kanske ha en chans...

Jag har just läst ut Pelle Fosshaugs biografi "Fosshaug: Bandygalen". Det finns två typer av biografier: de som är skrivna av någon annan efter vederbörandes död och de som (med hjälp av en författare/journalist) är skrivna av vederbörande själv. De förstnämnda är rena rouletten. De kan var det bästa du läst - som exempelvis Mark Putterfords "The Rocker" om om Phil Lynott, som blev Putterfords livsverk och gavs ut bara veckor innan han själv i sina dryga 30 år avled i cancer - eller de kan vara de sämsta du läst, eftersom de är skrivna av obildade idioter som vill tjäna pengar.

Den andra kategorin är faktiskt svårare att bedöma. Svårare eftersom huvudpersonen kan vara någon på väg utför som sagt att "ge mig 50% så kan du skriva vad fan du vill", eller någon som verkligen vill berätta sin historia. Pelle Fosshaugs biografi, som är skriven tillsammans med (av?) Anders Lif, tillhör denna kategori, men inte alls i snyltvarianten. Man får känslan av att han verkligen vill berätta, och man vet att han verkligen har saker att berätta. Eftersom man i dag som bandysupporter känner Pelle Fosshaug rätt väl kommer inga direkta överraskningar. Men de som förväntas vara sådana är riktigt roliga att läsa.

Det blir intimt och underhållande när han skriver om sin kärlek till bandyn, intressant när han beskriver små knep när det gäller material, träning och spelupplägg, stelare och mer uppradat statistikmässigt när han beskriver enskilda matcher. Bäst är det när han inte skriver om bandy alls. Så är det oftast med biografier, man vet redan vem idrottsmannen eller rockstjärnan är när han eller hon är på planen eller scenen. Det är livet bortom TV-kameror och strålkastare man vill ta del av. Men snutungen med krokodilhjärnan, som han på ett skönt insiktsfullt, ärligt och öppet sätt kallar sig själv, har otvivelaktigt en historia som är väl värd att berätta. Och för oss övriga att läsa. För bortsett från hans idrottsliga meriter - som talar för sig själva - är det ju en rätt skön jävel, den där Fosshaug. Med lika betoningar på skön som jävel...

Min enda kritik - som den pedantiske jävel jag är - är en hel del stav- och skrivfel och slarviga upprepningar. Nu ska tilläggas att jag läst många betydligt värre biografier rent språkmässigt, men det är fortfarande slarvigt - av förlaget (läs Anders Lif). Skicklig korrläsning är i min värld nästan lika viktigt som att kunna skriva (bara att i en bildtext läsa att Pelle spelat i Hammarby är naturligtvis direkt genant), men bortsett från detta så kan den varmt rekommenderas till alla som vill veta mer om en av de största i den vackraste sport som uppfunnits på vår jord.

Jag har tre fantastiska bröder. Jag är klart äldst av alla, så jag har alltid varit den som glidit runt lite, som övriga sett upp till (tror och hoppas jag), som jobbat i journalistsvängen och filmsvängen och Bajensvängen. Den tiden är förbi. Tiden av beundran, alltså. Min första brorsa har numera egen målerifirma (som rullar som en roller), min andra är utbildad geoingenjör (flådig titel) och min tredje blev färdigbakad jurist förra månaden. Själv sitter jag här med en Bombardier i näven och undrar när verkligheten egentligen kom ikapp en...

Geo-brorsan jobbar för övrigt på ett företag som har sina lokaler ovanför västra läktaren på Söderstadion. Han kan alltså jobba över och titta ut genom fönstret för att se Lolo Chanko läsa passningsvägen på en träbent trelleborgare. Han berättar också en del galna saker om Dubai, huvudstaden i Förenade arabemiraten.

Visste ni att 20% av alla flyttkranar i världen finns i Dubai? Att de redan har en konstgjord inomhusskidbacke vet de flesta om, men att de på fullaste allvar vill bygga ut den för att redan 2010 arrangera en världscuptävling i störtlopp är helt galet. De har redan världens högsta byggnad och världens tre högsta hotell, men prestigekampen mellan schejkerna börjar bli rent störd. Just nu byggs vad som kommer att bli världens högsta byggnad. Tanken från början var att den skulle bli 1000 meter (för att spöa nuvarande 808 meter höga Burj Dubai). Men tydligen så droppade schejken som finansierar den nya byggnaden repliken "Make it a mile"...

Ett hus som är drygt 1600 meter högt går inte ens att föreställa sig. Ännu sjukare är deras plan för sommar-OS 2016. Inte att de söker det, utan för att de planerar att i sådana fall bygga ALLT under ett och samma tak. Friidrottsarena, cykelbanor, fotbollsplaner, simbassänger, gymnastikhallar, tennisplaner, skyttebanor, OS-by(!) - you name it. Allt i en byggnad. Då har man för mycket fritid och åt helvete för mycket pengar...

Nästa söndag spelar Hanoi Rocks sin sista konsert i Sverige någonsin, på gamla Street vid Hornstull i Stockholm. Det kommer att bli så sjukt bra att man borde få smisk om man frivilligt missar det. Det bästa finska rockbandet genom tiderna, som upplöstes redan 1985 sedan Mötley Crües sångare Vince Neil rattfull orsakat Razzles (trummisen i Hanoi) död, återuppstod 2001 sedan sångaren Michael Monroes hustru dött av en hjärnblödning blott 47 år gammal. Snacka om att lära sig rock'n'roll den hårda vägen.

2005 fick de hjälp av Conny Bloom och Andy Christell från Electric Boys, som styrde upp de gamla finska fyllona och pundarna Monroe och Andy McCoy. De har gjort stordåd sedan dess. Förra året kom de med sin sista platta "Street Poetry" på min plats 12 över årets bästa skivor, före artister som Velvet Revolver, Nightwish (ständigt dessa finnar) Pride of Lions och Mustasch. 2005 kom plattan innan, "Another Hostile Takeover", på plats 9. Två plattor på topp 12 i en tid som är över 20 år efter deras verkliga karriär, och av ett band som aldrig varit ett riktigt favoritband till undertecknad. DET är så jävla imponerande att jag är övertygad om att nästa söndag kommer bli helt magisk.

Vissa lyfte tydligen på ögonbrynen när Umeå IK:s tidigare tränare Andrée Jeglertz blev klar för kotlettfrillorna från Stockholms dödaste stadsdel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Han bytte ju faktiskt bara ett tjejlag mot ett annat...

Sjukhusbelysning, obetalda proffs och blivande cricketstjärnor...

Jag har varit oerhört seg när det gäller lågenergi-lampor. När det gäller de "normala" nya glödlamporna så har man som ett sant pubpucko tänkt lika långt som till nästa glas och tyckt att de är lite väl dyra. Och när det gäller IKEA-varianterna så har man, på samma sätt som när man går in på en riktig sylta som kränger en stor stark för under 20-lappen, rynkat på näsan och undrat om det verkligen är valuta för pengarna man får, om det är samma kräm i dem som man förväntar sig, om man verkligen blir på lyset.

Min lågenergi-oskuld togs från IKEA-världen för en månad sedan, men jag skruvade i den i taklampan i köket först igår. Och belysningen var... fruktansvärd! Ljuset är blågrönt. Just när man ville få lite skön, varm julkänsla i hemmet så skruvade man alltså i en glödlampa som om inte bårhus åtminstone förde tankarna till en operationssal. Ska det vara så? Är alla lågenergilampor så? Ska framtidens glödlampa snarare föra tankarna till våldsbrott och benbrott än till hemtrevnad? Om så är fallet förstår jag varför det heter lågenergilampa. Om ingen vill tända den så spar man ju en förbannat massa pengar...

Hemvändande "rysstrion" Jesper Eriksson, Kalle Spjuth och Robin Sundin gjorde comeback ikväll borta mot Villa. 7-3 till Bajen blev resultatet och samtliga tre noterades för assist och/eller mål. Det var precis vad som behövdes för att tända bandygnistan på Söder igen. Slappa Stockholmspolitiker - se nu till att bygga hallen som alla vill ha! Vill ni verkligen att håkky, vars förbund i åratal gjort allt för att till och med den lilla patetiska publik som finns kvar i Stockholm ska försvinna, ska vara den enda kvarvarande vinteridrotten för såväl Sverigeelit som ungdomsverksamhet i vår huvudstad om några år?

Ska jag ha förälskat mig i denna den vackraste av idrotter, slaviskt följt mitt lag i över två decennium och gråtit mig till sömns efter ett världsrekord i antal förlorade finaler - till absolut ingen som helst nytta? Bara för att idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt - som inte kan ett förbannat skit om idrott över huvud taget - tycker så? I helvete heller. Man kan ju verkligen börja undra om det rör sig om någon idiotisk prestigekamp mellan blocken. Sjöstedts föregångare som idrottsborgarråd var nämligen sossen Py Börjesson. Vad hon gör i dag? Hon är ordförande för Hammarby IF Bandyförening...

I dag fick jag ett julkort från mitt fadderbarn Sameer. Som ni kan se på bilden är det en charmig liten rackare på fyra och ett halvt år från utkanterna av Delhi. Jag tackar min vän Albin Selin för mitt fadderbarn. Han skrev nämligen på sin blogg i juli att alla har råd med ett fadderbarn. Och om man inte hade det skulle man gå ut och samla 400 tomburkar i månaden för att få råd. 200 kronor är nämligen vad det kostar per månad för att ge ett normalt sett chanslöst barn skolgång och bostad.

Jag behöver inte samla tomburkar. Jag behöver bara avstå en stöl i veckan på lokala syltan för att rädda en annan människas liv. Nu vill jag göra något mer när jag fått ett andra kort från honom, men en fotboll lär knappast komma fram till barnbyn utanför Delhi. Dessutom ser man ju att grabben kommer att bli värsta cricketstjärnan. Jag får kanske skicka en bandy-DVD (är videojuggar ett begrepp även i cricketvärlden?) istället. Jag tror nämligen att Sameer kommer att gilla bandy. Jag vet ingen som verkligen sett en bandymatch som inte gillar bandy. På den punkten skulle till och med ett föräldralöst, indiskt barn överglänsa en fånigt blå Stockholmspolitiker i sitt omdöme...

Mamma mia, vilken diagnos

Sambon fick halsont i förra veckan. Hon gick då till läkaren och fick medicin mot halsfluss, vilket gav mig ett gott skratt. Inte åt att hon blev sjuk, utan åt minnet av när farsan 1967 fick ont i halsen. Jag hade inte ens fyllt två bast då och minns naturligtvis inget av det själv. Men han ringde hur som helst till en doktor som kom på hembesök. Det visade sig vara en rätt ung läkare som som efter att ha inspekterat halsen gav farsan en allvarlig blick och förklarade med dämpad röst: "Ett solklart fall av difteri..."

Årets nationella masspsykos står utan tvekan filmversionen av "Mamma Mia!" för. Att manuset är tunnare än snötäcket en julafton i Stockholm må så vara (jag har aldrig sett en musikal som haft en story som räckt längre än 45 minuter i effektiv tid). Men att folk så blint köper den totala avsaknaden av såväl personregi som sångröster är verkligen förvånande. Meryl Streep har aldrig varit så usel. Och Stellan Skarsgård har inte varit så usel sedan han sprang runt näck i kalkonen "Strandhugg i somras" 1972.

Sånginsatserna ska vi helst inte tala om. Meryl Streep visar sig överraskande nog sjunga bättre än hon agerar, men resten av ensemblen är inte en ton bättre än de flesta som blir utskrattade efter att ha lekt sångare på en Idol-audition. Och dansnumren. Mamma mia, vilka dansnummer. Nej, en mer passande titel på denna i alla avseenden kalkonmässiga film vore "Åsa-Nisses kusinbarn åker på karaokekryssning och lär sig koreografi av en grekisk amfetamintorsk"...

Efter att ha lämnat några tabletter och ett recept på ytterligare medicin gav sig den unge läkaren av för att upptäcka fler dödliga sjukdomar hos förkylda stockholmare. Farsan letade fram sin gamla läkarbok, med betoning på gammal: "Medicinsk rådgifvare", som den hette. Däri kunde man läsa att difteri bland andra festliga fakta bar smeknamnet "barnens mordängel", något som fick mamma att kasta sig över telefonen och ringa sjukhuset. Farsan berättade att han nästan kunde höra ordagrant hur kvinnan på andra sidan luren vrålade rakt ut: "DIFTERI!? Vi har inte haft ett fall av difteri i det här landet sedan 1911! Ge mig genast namnet på den där läkaren!"

Jag skrattar som sagt lika gott åt den historien varje gång någon nämner halsfluss. Eller tänk om det faktiskt var så att stabben var den siste här i landet som verkligen hade difteri? Det är i sådana fall en Lassie jag med glädje bjuder på...

Ett litet tecken säger mer än tusen ord...

Vår tids mest missbrukade skrivtecken är helt klart semikolon. Det har blivit ett slags modetecken, något man använder för att man tycker att det ser lite världsvant ut. Eller så används det som ett alternativt kolon, för att man kanske tycker att det ser lite hippare ut. Klar prettovarning. Det avslöjar bara att man faktiskt inte vet vad ett semikolon står för.

Semikolon är ett skiljetecken som används när man vill avgränsa två satser som inte kan avgränsas med antingen punkt eller komma. Det vill säga aldrig. Egentligen. Läs vilken stor författare som helst, modern eller klassisk, historieberättare eller poet - det är ytterst ovanligt att man någonsin hittar ett semikolon i deras verk. Men man kan hitta två-tre stycken bara i ett mail från en arbetskollega, alltid i sammanhang där tecknet de egentligen borde ha använt är kolon eller tankstreck. Aldrig istället för punkt eller komma, vilket är vad det är till för.

Att Patrick Ekwall är en sliskig, narcissistisk tönt är ingen nyhet, men i veckans Ekwall vs Lundh slog hans klädval alla rekord. Att sitta i TV vid 43 års ålder iförd en t-shirt med texten The Masturbation Army är så pubertalt att man undrar om idioten tror att han är 16 år och punken just har återuppstått. PA Gullö, kom tillbaka...

Det lustiga är att ingen någonsin har skrivit ett semikolon på en svenskalektion i skolan. Ingen. Och ingen svenskalärare har någonsin uppmanat någon att göra det. Ingen. Så man kan verkligen fråga sig varför folk plötsligt börjar använda det tio år efter skolavslutningen?

Min gamle journanlistikmentor hävdade att man helt kunde avskaffa semikolon eftersom man alltid kunde använda punkt eller komma istället. Han hade själv aldrig använt det en enda gång (han jobbade bland annat som skribent på Expressen). Jag kan bara säga att han förmodligen hade rätt; själv har jag bara använt det en enda gång under 25 års regelbundet skrivande, och det var i just den här meningen. Gå tillbaka så ser ni också att jag lika väl kunde ha använt antingen punkt eller komma istället...

Mörker, ta min hand

Jag älskar november. På riktigt. Det är exempelvis först då man får gå både till och hem från jobbet i mörker. De flesta man säger det till tittar på en som om man istället hade sagt att man gått med i en belgisk pedofilsekt. Men jag har alltid föredragit mörkret framför ljuset. Jag skulle vara usel som troende eftersom jag skulle få brutal ångest av rädsla att plötsligt se det förbannade ljuset i slutet av tunneln.

Det är också i november som bandyn drar igång. Då får man som en exra bonus frysa lite. Frysa är skönt, speciellt på bandy. Jag har varit bandyn trogen i över 20 år (mitt försök att sluta förra året misslyckades å det grövsta) och de gånger jag haft annat än t-shirt på mig under jackan är lätträknade. Bandy en fredagkväll i november med snöblandat regn är mörker och kyla i dess mest fulländade förening.

Jag är säker på att det är många fler som älskar november utan att de vill säga det rakt ut. Ta bara mina kära bloggkollegor Albin, farbror Tåg och han en trappa upp. De skulle ju drabbas av panikångest på riktigt om de inte fick vara lite novemberbuttra året om. Framför allt skulle de knappt ha något att skriva om. Nej, en jämn och fin novemberångest är poesins frodigaste källa.

November är också en ypperlig månad för skönt vemodig musik. En låt som verkligen känns november på alla sätt, och som jag kan lyssna på hur många gånger som helst året om när jag är ute efter den rätta novemberkänslan, är Lovers Will. John Hiatts originalversion från 1983 är förvånansvärt tam och slätstruken, han lyckades med konststycket att slarva sig igenom sin egen briljanta och högst tänkvärda text. Men i händerna på Bonnie Raitt förvandlades låten till melankoli och en strimma hopp sammanflätat till perfektion. Så luta dig behagligt tillbaka, klicka här och låt novemberkänslan göra dig godmodigt svårmodig...

Telia rekommenderar...

Bajen slog i dag Chambery i handbollens Champions League med 29-24 (som vi torskade borta mot med 31-18). Det är sjukt stort. Det är som att spöa Juventus i fotboll. Faktiskt.

Enligt Aftonbladet skrevs det golfhistoria i går när en 14-åring klarade cutten i Hong Kong Open. För mig var det historiska med den tävlingen inte att en finnig kines med alldeles för mycket fritid var med, utan det faktum att den aktuella tävlingen ingår i Europatouren! Utmärkande för golfspelare är alltså inte längre bara rika föräldrar och dålig hygien, utan att de även hade 100% frånvaro på geografilektionerna...

Graham Bonnet har återförenat Alcatrazz. Nästan gåshud. Sweden Rock Festival nästa? Men rockhistoriens kanske coolaste sångare och pipa var nog som allra coolast redan för osannolika 40 år sedan. Check this out.

På tal om Bajen så står det ju helt klart att de är i behov av backar. Om man har landets bäste defensive mittfältare och en reservmålis som är helt okej, så behöver man inte vara raketforskare för att förstå att man ha problem med backlinjen om man släpper in 58 mål på en säsong. De behöver således en back som är stabil, hård och snabb. Med andra ord behöver de en hårdrockbasist. Men vem? Eftersom Telia enträget hävdar att de har svar på allt så sms:ade jag således frågan till 118 100, och fick följande svar:

Vi tror att Neil Murray, basisten känd från bland annat Whitesnake och Black Sabbath, hade varit en ypperlig back. Med tanke på alla de år han härdats medelst hårdrocksfester så vore en fotbollsmatch en smal sak för honom!

Telia har banne mig koll. Givetvis skulle den eminente skotten Murray, som förutom ovanstående även spelat in plattor med bland andra Gary Moore, Michael Schenker och Brian May, vara en klockren back i Hammarby. Det enda som kan tala emot honom är väl åldern. Men jag frågade å andra sidan inte efter någon som var stabil, hård, snabb - och ung.

Lita Ford är redan klar för Sweden Rock Festival. Gåshud på riktigt. Och av någon anledning kände man sig plötsligt som en hormonstinn tonåring igen. Kanske ligger minnen som detta till grund för det...

Slutligen ett stort tack till Henke Larsson. Att en 37-åring som inte rört en innebandyklubba på 18 år lyckas gå direkt in i ett lag i högsta serien i världens bästa liga säger precis allt om denna extremt fjantiga gymnastiklek. Nu kan vi en gång för alla konstatera att innebandy aldrig kommer att kunna bli en sport att ta på allvar.

Båda fungerar utmärkt i snödrivor, men se till att välja rätt

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i ale, har aldrig fastnat för den där smått avslagna smaken och doften. Ända tills jag för några veckor blev tipsad (av en öisare av alla människor) om Bombardier. Sedan dess är jag lika fast som en pundare i ett opiumfält. Jag har till och med börjat drömma om den stadiga, vackra flaskan med dess för ett ale närmast porlande innehåll. Inte ens den svindlande kostnaden på 23,50 flaskan har lyckats avskräcka mig.

Enligt Systembolagets hemsida vinner den inte på lagring. Men det gör som bekant ingen alkoholdryck och framför allt inte du själv. Ingen blir yr och glad av att sitta och stirra på en flaska i några år. Vad den däremot vinner på är inte helt otippat Sjömansbiff - naturligtvis både i och till.

Vad som visar att det är ett högklassigt öl är att det finns i två storlekar: halvliter och pint. Den som känner sig traditionellt svennig kör på 50 cl och den som vill känner sig lite wild and crazy en fredag går direkt på den stolta 56,8 cl-flaskan, som sitter som en nytejpad rörbomb i näven.

Om man söker på Bombardier på Wikipedia får man fram att det är ett kanadensiskt företag som tillverkar tåg, flygplan och snöskotrar. Bara så att du vet att om du kommer hem med en snöskoter så beställde du en Bombardier vid helt fel kassa...

Se Spånga sedan dö

Om man nu är tvingad att vinna en match för att hänga kvar så är det inte direkt listigt att avsluta med sju utespelare. Men det tackar vi för, Ljungskile, ni är saknade av inga. Men det var ju typiskt att kampen kom att stå mellan de enda två lag i Sverige som är fler på planen än på läktaren...

Förra veckan var Dennis Lehane intervjuad på Kulturhuset. En amerikansk författare med humor, distans, sarkasm och extremt anti-Bush var exakt vad vår novemberbistra kulturscen behövde lysas upp av, och det var oerhört underhållande.

Lehane pratade bland annat om filmer efter romaner. Han gav först Clintan nobben (något som märkligt nog inte följdes upp) till att göra "Mystic River", men sa senare OK efter löften om att hans mörka slut inte skulle få glansig Hollywoodprägel. Sedan lovade Ben Affleck samma sak för "Gone, Baby, Gone" och nu har Martin Scorsese precis filmat klart "Shutter Island" (Patient 67) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Hur Scorseses resultat blir återstår att se, men de två förstnämnda har blivit förstklassig underhållning även som film. Alla författare kan dock inte räkna med samma tur när det kommer till den punkten, men så är det heller ingen som håller en pistol mot huvudet på dem och tvingar dem att lösa in den feta check de fått för filmrättigheterna. Eller som Lehane uttryckte det: att som författare beklaga sig över att ens verk har förstörts av okänsliga filmmakare är likställt med att som torsk beklaga sig över att man inte fick kärlek på bordellen...

Jag ska erkänna att jag följde Idol ända tills bandysäsongen drog igång (hemmamatcher på fredagkvällar tackar man knappast nej till). Lika glad att slippa det nu är Robin Eriksson åkte ut. Om man öppnar tävlingen med Rainbows "I Surrender" och avslutar den med "I'll Be There" av The Four Tops - det överlägset bästa Motownbandet - så är man en värdig vinnare.

Den senaste veckans mest absurda händelse inträffade i Spånga, av alla ställen. Jag och två polare satt på den lokala syltan The Caledonian Inn och diskuterade förberedelser inför vår hyllning av Phil Lynott 4 januari. Vem kliver då plötsligt in genom krogdörren om inte Brian Robertson (för den oinvigde så var Phil sångare och basist i Thin Lizzy och Brian var gitarrist i samma band). Vad är oddset på det? Det visade sig att han var i stan för att spela in en soloplatta och bodde hos sin svenske manager - som bor i just Spånga. Snacka om liten värld.

Jag har för övrigt varit i Spånga två gånger tidigare, och det brukar aldrig sluta väl. Första gången var 1992 i samband med en fotbollsmatch på Spånga IP. Största delen av matchen tillbringades dock på Spången, ännu en lokal sylta som faktiskt visade sig ligga bara 50 meter från The Caledonian Inn. Den kvällen slutade som sig bör på natten, och jag vacklade hemåt ett kvarter hemifrån när jag plötsligt såg en soffgrupp stå på trottoaren. Snubben som hade antikvariatet där hade helt enkelt valt att lägga sin inventering till klockan två på natten - och sprida ut alla gamla dammiga prylar på trottoaren.

Trött som jag var slog jag mig ned i den loppätna soffan - som visade sig vara oerhört bekväm, åtminstone i mitt tillstånd. Det hela slutade med att jag prutade ned soffan och den tillhörande fåtöljen till en femhundring jämnt, och fick sedan hjälp av liraren att bära upp allt tre trappor ett kvarter längre bort. Hur hela den händelsen mottogs på hemmaplan behöver jag knappast gå in närmare på...

Härom dagen såg jag på nytt en meny med "saffransdoftande skaldjursgryta". Jag fattar ingenting. Vem fan bryr sig om hur det luktar - man vill ju att det smakar saffran om det är saffran man är ute efter. Jag skulle inte gå igång på "rödvinsdoftande mineralvatten" heller.

Det andra besöket i Spånga skedde ett par år senare. Även den gången efter en fotbollsmatch, men den hade utspelat sig på Söderstadion. Det sista jag med tydlighet minns är att jag sitter i glada grönvita vänners lag och skålar vid bardisken på Kvarnen. Sedan är det svart. Tills jag vaknar upp lutad mot en betongvägg klockan fyra på morgonen. Det enda jag ser är en skylt med texten "Spånga centrum"! Hur jag kom dit? Ja, det skulle jag bra gärna också vilja få reda på.

Hur kvällen med Brian Robertson slutade? Hemma i hans (tillfälliga) vardagsrum med en box vitt vin, ett par gitarrer och mängder av sköna historier. Tredje gången gillt kan bli Spångas slogan...

Tänk om ändå alla backar vore hungriga 61-taggare...

Ja, vad säger man då om Hammarby anno 2008, när säsongen är till ända? Jag hittar bara tre ljusglimtar. För det första lyckades Bajen för första gången spela fyra derbyn (samtliga på bortaplan) utan att förlora. För det andra klev en nysnaggad norrlänning ut på vårblöta planer och var plötsligt precis så bra som han förutspåddes att bli för ett par år sedan. Petter Andersson var Allsvenskans bäste spelare när han i sann Hammarbyanda såldes till Groningen för en trasig chipspåse och två slitna cykelsadlar. Och för det tredje så hade en hånad amerikan skrivit in sig på någon hemlig fotbollsskola under vintern - och ut kom en hypervass anfallare vid namn Charlie Davies. 14 mål och en fjärdeplats i skytteligan (ett öppet mål från andraplatsen i dag) är grymt imponerande om man jämför med vad han presterade förra året.

Expressens löpsedlar har varit ett stående skämt de senaste tre-fyra åren, något som bekant uppmärksammats även på denna blogg. Men i dag tog de nog bottenpriset med "Trissmiljonären Lars-Anders söker fru". Sedan när ska en dagstidning fungera som kontaktförmedling? Med tanke på att det dessutom är pengar som ska locka kvinnor till Lars-Anders kan det i det närmaste även klassas som ren koppleriverksamhet. Att man är torsk när man köper Expressen är inget nytt, men att behöva vara prostituerad för att få valuta för pengarna är snäppet värre.

Veckans flashback kom när jag klev ur tricken vid jobbet och möttes av en turnéaffisch för fyra kommande konserter med Slayer, Motörhead, Whitesnake och Judas Priest. Bakfull som jag var undrade jag på fullaste allvar om jag verkligen tagit tunnelbanan till jobbet eller en tidsmaskin tillbaka till 1987.

Allt det negativa med årets Bajensäsong orkar jag inte ens ta upp. Men man kan ju krasst konstatera att 51 insläppta mål (20 fler än Trelleborg!) är så uselt att jag skulle skämmas ända fram till påska om jag vore försvarare i Hammarby. De är inte bara i behov av en hel Rami Shaaban, de är också i akut behov av minst tre dugliga backar. De har för tillfället dubbelt så många odugliga. Till exempel hade Bajen aldrig tidigare släppt in sex mål på Söderstadion innan Malmö kom på besök i säsongens sista hemmamatch. Paradoxalt nog gjorde en viss Jeffrey Aubynn hattrick för MFF. Aubynn verkar ha för vana att skriva in sig i de grönvita historieböckerna, senast han gjorde mål på Söderstadion som motståndare var nämligen när han satte 1-0 för Örgryte i 9 minuten den 21 oktober 2001. Resterande 81 minuter är som bekant historia. Och tillhör som de flesta lyckliga minnen det förgångna...

Veckans varmaste vax tillhör tveklöst Bob Catley. Jag spelar den lika ofta som min 3-åriga dotter vill se på Häxan Surtant - vilket inte vill säga lite. Att vid 61 års ålder spela in sin hårdaste platta hittills kan kanske ses som en form av ålderskris - om det inte vore för vetskapen om att unga musiker bokstavligt talat står i kö för att få göra en platta med den magiska rösten från Magnum. Nya "Immortal" är dessutom hans tveklöst bästa som soloartist, och utmanar på allvar de bästa, mest legendariska plattorna med Magnum. Ni som vet vad det innebär går förmodligen till barskåpet, häller upp en fet whiskey och förbereder ett besök på den lokala skivbutiken. Ni övriga... borde göra exakt detsamma.

Bandypremiär i fredags. Fortfarande världens vackraste sport. Kommer så att förbli (om inte någon grymt innovativ trollkarl uppfinner en kombination av bandy, fotboll, tennis, schack och snooker). Passa på att njut så länge det finns is utomhus i detta land...

Jo, jag glömde två saker: 1. Grattis, Kalmar FF. De må vara ett gäng halvt inavlade bönder, men 2008 spelade smålänningarna faktiskt fotboll för första gången. 70 gjorda mål är svårt att bortse ifrån. Och så har de Patrik Severin Ingelsten, något så ovanligt som en sympatisk, ödmjuk skyttekung (ungefär lika vanligt som crackrökande nunnor). Jag har faktiskt i flera år haft sympatier för den gamle mittfältaren från Hillerstorp, och detta år kanske främst för att just vara den ende som inte är släkt med resten i det rödvita guldlaget. 2. Vilka delar av Södermalm måste vi sälja ut för att få Harry Redknapp som tränare i Hammarby...?

Använder Martin Hansson schampo?

Ett av McCain-anhängarna starkaste argument var att han är "en riktig amerikansk hjälte" eftersom han under Vietnamkriget satt fången i fem år i ökända Hanoi Hilton-fängelset. Låt se nu, om man beväpnad till tänderna frivilligt beger sig till ett land och ett krig som man inte har ett dugg med att göra, och sannolikt hjälper till med att ta livet av en massa främmande människor för att sedan bli tillfångatagen - är det då något positivt?

Om jag åker till Bolivia och försöker smuggla knark och åker fast och hamnar i fängelse i flera år - är jag då en klockren statsministerkandidat när jag kommer hem igen?

Fastnade framför REA på SVT där de diskuterade olika slags tillsatser i schampo. Jag fick genast en smått isande känsla av att jag blivit grundlurad av reklam igen. Det känns alltid lika pinsamt, speciellt med tanke på att jag själv arbetar med marknadsföring och således borde ha förstått att man använder så många marknadsföringsknep man bara kan i alla branscher.

I söndagens DN var Anita Bergsten intervjuad. En 71-årig pensionär, född i Göteborg men sedan flera decennier boende söder om Los Angeles. Hennes förstaval var Mitt Romney (hängiven mormon och vapenfetischist), men nu skulle hon givetvis lägga sin röst på McCain. Hon ansåg bland annat att Obama på flera områden är rent kommunistisk, att försvaret och kampen mot terrorismen måste få mer pengar, att äktenskap mellan två av samma kön ska bannlysas i Kalifornien (lycka till i San Fransisco fru Bergsten) och att kommunala vuxengymnasier inte ska få några mer pengar. Göteborgare och republikan - en kombination som världen sannerligen klarar sig utan...

När det gäller just schampo så har i alla fall jag stått där framför hyllan i butiken ett otal gånger, vridit och vänt på flaskor i minst 40 olika färger och undrat över vad som är bäst. Lavendel? E-vitamin? Honung? B-vitamin? Hajleverolja? Men med tanke på att tillsatserna med åren blivit allt mer osannolika (Dove har exempelvis ett "serum" som ska vara stärkande för håret) så borde jag egentligen inte ha blivit ett dugg förvånad över organkemistens klara, tydliga svar på REA-patrullens fråga om vilka ämnen som på något sätt är nyttiga, stärkande eller reparerande för håret: "Inte ett enda". Inga vitaminer, inga oljor, inga örter... Och definitivt inga serum. Men allting går fortfarande att sälja med mördande reklam.

Nästa gång ska jag som en ren hämnd på hela hårvårdsmarknaden gå raka vägen in på Lidl och köpa hem en hel pall med "Fulschampo".

En annan svensk vi klarar oss alldeles ypperligt utan är Martin Hansson, Sveriges i särklass sämsta domare. I går gjorde han bort sig igen med en horribelt dömd straff i 93:e minuten på Anfield. Så nu är han hatad även i Madrid. Hur tänkte han den här gången? Att han skulle få en hedersmedalj av Liverpool? För min del får han mer än gärna bosätta sig där. Men bäst skulle han nog trivas om han fick flytta hem till fru Berglund i Los Angeles...

Allt talar för att det borde heta Holmzveden...

Okej, jag erkänner. Förra veckan tittade jag på "Dansbandskampen". Men vänta nu! Låt mig få förklara. Jag befann mig nämligen i Vingåker, och där finns ettan, tvåan, fyran, sexan och lådvin (hur fan vi får in TV6 förblir ett mysterium). Hur som helst är ju tv-utbudet en lördagkväll i Sverige helt skrämmande uselt. Man får alltså välja mellan "Slocknade stjärnor på is" eller "Dansbandskampen". Valet föll således på det senare - och det var en av de roligaste kvällar jag haft framför tv:n. Den ena massakern efter den andra på gamla popdängor avverkades på löpande band av dansband som antingen var fullkomligt tondöva eller utklädda till Elvis-kopior på LSD (vilket naturligtvis inte är en garanti för musiköra men väl för god underhållning under alkoholpåverkan).

Bodde i veckan på hotell i Oslo. Fick rum 602. Det var nästan så att jag hade väntat mig att få höra KSMB när jag öppnade dörren...

I Holmsveden finns det en man som går omkring iklädd cowboyhatt. På riktigt. I alla fall enligt han en trappa upp. Han klev på tåget söderut under World Cup i bandy. Jag ger mig fan på att han dessutom kan varenda låt i Dansbandskampen utantill. Visst är det obehagligt när plotten till en bra inavelsskräckis förvandlas till verklighet framför ens ögon?

Redknapp-effekt eller inte. Men från 2 poäng på 8 matcher till 7 poäng på 3 är rätt imponerande. Speciellt med tanke på att de på de två senaste tagit fyra poäng och gjort sex mål på Arsenal och Liverpool. Spurs är sannerligen Londons Bajen...

"Låt den rätte komma in" är närmast magisk filmunderhållning och ett ovanligt lyckat exempel på bokfilmatisering. Spring genast och se om du inte har hunnit med det än. Både för det fantastiska skådespeleriet som för Blackeberg i ett skönt grovkornigt retrospektiv från ett svunnet, tidigt 80-tal. Nostalgi och otäckt krypande spänning i en för året oöverträffad kombination.

Min bror kan numera titulera sig jurist. Jag är så jävla stolt över den gamle skolkaren. Ring om ni får problem med något eller någon!

Riksfritzbruttan har i veckan gett sig in i vargdebatten. Jag har faktiskt alltid trott att Silvia var rätt vass innanför pannbenet. Att hon sett en viss charm i att som god rikssamarit "rädda" den där osannolike förloraren från Solna. Och att arvet som hälften brasse, hälften tysk borde ha gjort henne till en bollkonstnär i världsklass. Men nu vet vi att lika barn leka bäst, och vi kan krasst konstatera att hon har är osedvanligt puckad för att var en person som kan sju språk flytande...

Att folk på allvar kan tycka att dansbandsmassakern är god underhållning gör mig lite orolig för den mentala hälsan hos vissa av mina medmänniskor. Men jag försökte ta det för var det var - en flippad parodi på musiktävling - vilket i kombination med en stadig bag-in-box emellanåt fick mig att skratta så att tårarna rann. Det var också festligt att se och höra "juryn", som så uppenbart försökte motsvara juryn i ett annat musiktävlingsprogram i en annan tv-kanal. Fast som parodi även det. Bara att kläcka ur sig att "Kiss borde lära sig av er" sedan ett av banden fullkomligt slaktat "I was made for loving you" går ju bara att skratta åt så man gråter. Eller att de tyckte "det var stabilt med en sådan taktfasthet" som kommentar till ett nummer man måste ha varit berusad intill medvetslöshet till för att hitta någonting som påminde om takt i.

Den som för övrigt inte anser att fotboll är på liv och död kan ju fråga den grekiske division 3-spelaren som hängde sig när han inte blev uttagen i truppen till cupmatchen mot Olympiakos. Eller, det kan man ju inte längre. Men han höll nog inte med...

Den coolaste upplevelsen den senaste tiden var dock när jag hamnade på ett party på ett kontor på Västmannagatan i Vasastan. Redan när jag gick in genom porten så tänkte jag att "det här är ju i samma kvarter som de spelade in Mannen på taket". När det sedan visade sig att vi skulle högst upp (7 trappor) i huset så blev jag allt mer exalterad. Och när jag några minuter senare fick upp en balkongdörr och blickade ut över taket så såg jag att det var exakt där Ingvar Hirdwall låg med ett gevär den 1 oktober 1976 i Sveriges bästa film genom tiderna. Som ni förstår är det svårt att matcha en mer religiös upplevelse för en filmnörd.

Är brandkallar ett gott omen?

Har ni sett bioaffischen eller annonsen till "Alfred & Betty på nya äventyr i öknen"? Vissa hävdar att filmen heter "Quantum of Solace" och att affischen föreställer Daniel Craig och Olga Kurylenko. Om så är fallet kan man verkligen fråga sig varför någon skämtsam liten gynnare retuscherat dem till förbannelse och dessutom krympt dem, så att de nu ser ut som klockrena kopior av Alfred E. Neumann och Betty Boop.

En annan intressant sak gällande "Quantum of Solace" är att man valt att behålla originaltiteln. När exempelvis "The world is not enough" kom så var det tydligen någon som skrek "Hallå! Tror ni att varenda svenne är engelskalärare?". Och så fick alla som hade streck eller IG i engelska lära sig att den svenska översättningen löd "Världen räcker inte till". Men när 007 plötsligt har fått sin knepigaste titel någonsin så verkar allt vara frid och fröjd. Men ska man vara ärlig så låter det tveklöst ocoolare med "En gnutta tröst"...

Äntligen! Som Gert Fylking skulle ha uttryckt det. Äntligen är den hotande svenska bokjotten av innebandy-VM avblåst. Åh, vad skönt att vi kan sova lugnt igen! Förbundet gick till slut med på spelarnas krav på ökad dagersättning, vilken bestod av TVÅ par sockiplast och dessutom fritt tillträde till ribbstolarna efter "matcherna".

Inför ett derby blir man lätt lite skrockfull och behöver ett gott omen för att våga tro på seger. Det fick jag i måndags när jag åt lunch med jobbet på Långholmens värdshus, för i entrén möttes jag av en staty föreställande Nacka Skoglund. Det är i sådana små händelser som nästan kan göra en troende - och säker på tre poäng.

Att just Nacka är hedrad med en staty inne på Långholmen är säkert ingen slump. Många var nog de inlåsta kisar som blickade ut genom gallren mot Söder och drömde om att få se Nacka lira boll igen. Och när Nackas liv så tragiskt upphörde 1975 så upphörde även Långholmens centralfängelse samma år med sin verksamhet.

När vi ändå tankemässigt befinner oss i fängelsemiljö så kan ni här få en tung Lassie: Jag känner en som suttit på kåken tillsammans med Sebastian Egurens svärfarsa.

I kategorin udda bollkallar går årets pris till brandmannen längst ned på södra läktaren på derbyt i måndags. Eftersom ingen stackars ordinarie bollkalle av naturliga skäl ville riskera att få en brinnande bengal i nacken, stod brandmannen som släckte elden snällt kvar resten av matchen bakom reklamskyltarna med hjälmen käckt på sned - och försåg effektivt Lolo Chanko med bollar att slå hörnor med. "Vi vill ha Siggi kvar!" sjöng Bajenklacken. Kan man få behålla brandkallen också...?